Facket inför rätta

Aftonbladets ledarsida är oberoende socialdemokratisk.

Den som vill har inga svårigheter att hitta invändningar mot ackordlönerna i byggindustrin.

Systemet är krångligt och dyrt, det kan vara svårt att förutse och som alla ackord skapar det stress. Utländska företag har också kunnat använda stupstocksreglerna för att pressa löner.

Byggavtalet är dessutom den svenska borgerlighetens mest använda slagträn mot fackföreningsrörelsen.

Ändå har två parter, arbetsgivare och fack, kommit överens om avtalet, med dess regler om ac­kordlöner, granskningsavgifter och allt. Tills en annan överenskommelse träffats borde avtalet reglera villkoren på svenska byggen.

Bygger på respekt

Det är precis det som är den svenska modellen. Alla måste inte uppskatta varje detalj i de avtal som sluts, men alla måste respektera parternas rätt att träffa dessa avtal.

Det gör tolkningen av gårdagens dom från Europadomstolen viktig. Domstolen underkänner dagens ordning för hur avgifter tas ut. Framför­allt handlar det om redovisningen av hur pengarna används.

Byggnads måste kunna visa att granskningsavgifterna verkligen används för att granska löner. Ett rimligt krav. Det handlar sammantaget om hundratals miljoner kronor.

Brott mot en tradition

Arbetsgivarna tolkade dock domen som ett totalt underkännande av de avtalade avgifter de ändå aldrig gillat. Det bekräftar ett drag i dagens samhällsdebatt. Framtiden för svensk arbetsmarknad handlar allt mer sällan om politik eller förhandlingar, men allt oftare om juridik. Ett brott mot en tradition där den svenska Arbetsdomstolen årligen avgör omkring 450 ärenden, medan motsvarande siffra i Storbritannien är 100 000.

Ändå förpassas nu det som inte åstadkommits med avtal eller genom demokratisk debatt till rättssalen.

EG-domstolens generaladvokat funderar över den så kallade Vaxholmskonflikten, där rätten att kräva svenska kollektivavtal ifrågasätts.

Mycket tyder på att det lettiska byggföretaget redan under konflikten planerade att driva saken i EG-domstolen, och bidrag från Svenskt Näringsliv har gjort det möjligt.

Nordisk ”union bashing”

Bakom salladsbaren i Göteborg som inte ville teckna kollektivavtal har en av de drivande krafterna varit stiftelsen Centrum för Rättvisa under den förre moderate ungdomspolitikern Gunnar Strömmer.

Stiftelsen, som värnar ”individens fri- och rättigheter”, har åtagit sig flera ärenden som handlar om att inte teckna kollektivavtal. Ett embryo till en svensk modell för att bekämpa fackföreningar, ett slags nordisk ”union bashing”?

Begränsningar av konflikträtten och ”propotionalitet”, krav som i?dag hörs från både borgerliga politiker och Svenskt Näringsliv, skulle öppna nya möjligheter för domstolar att lägga sig i parternas rätt att teckna avtal.

Det, inte byggfackets ekonomi, är problemet med gårdagens dom i Europadomstolen.

IP