Klimathotet – ett politiskt problem
Klimathotet är inte först och främst en fråga om kunskap. Långt innan FN:s klimatpanel IPCC i går presenterade sin senaste rapport visste alla seriösa beslutsfattare, från forskare till politiker, att det är människans förbränning av fossila bränslen som är den viktigaste orsaken till att temperaturen stiger.
Alla visste också att utvecklingen kommer att göra livet på denna enda värld så oändligt mycket svårare.
Syndaren: Människan
Nu bekräftar forskarna i IPCC precis den bilden. Med minst 95 procents säkerhet anser de att vi kan slå fast att det är människan som ligger bakom den uppvärmning av jorden som vi sett sedan mitten av det förra århundradet.
När en stor internationell panel av forskare använder en sådan siffra betyder det i klartext att sambandet är så säkert som det någonsin kommer att bli.
Enligt rapporten har atmosfären inte innehållit så mycket växthusgaser som i dag på 800 000 år. Utsläppen måste halveras, och ändå kommer temperaturen att fortsätta uppåt.
Klimatpanelens ordförande, Rajendra K. Pachauri, har sagt att rapporten ska fungera som vägvisare för politiker och diplomater i arbetet med en global klimatöverenskommelse.
Låt oss hoppas att han har rätt, och att världens länder kan komma fram till en överenskommelse som faktiskt bryter utvecklingen mot större och större utsläpp.
Hindren är politiska. Åtgärderna måste sättas in nu, samtidigt som hoten från ett förändrat klimat för de flesta ännu framstår som något i en diffus framtid.
Det är ingen bra kombination, i alla fall inte för politiker som vet att de måste möta väljarna inom några få år.
Alla måste offra
Dessutom handlar det om tillit. Världens ledare vet att utsläppen måste minska, men de vet också att uppoffringar för det egna landets befolkning blir meningslösa om inte andra länder också gör sin del. Och i en värld så orättvis som vår är det sannerligen inte lätt att avgöra hur stor den delen ska vara.
Nu har forskarna i IPCC gjort sitt. De har, med så stor säkerhet vi kan begära, visat att klimatet slår tillbaka om inget görs snarast.
Nu återstår för politiker och diplomater att göra sitt jobb. Och för oss som medborgare att ge dem det stöd de behöver.
Vi kan inte säga till våra barn och barnbarn att vi inget visste.