4 läxor från Greklands förhandlingar med EU
Sent i fredags avvärjdes det senaste hotet om eurogeddon. De europeiska långivarna och Grekland nådde ett avtal som garanterar att landet inte blir bankrutt.
I alla fall inte de närmsta veckorna.
Avtalet ska ge den nya grekiska regeringen, ledd av det vänsterradikala partiet Syriza, andrum att förhandla fram något mer långsiktigt.
Detta är i alla fall tanken.
Det var stor dramatik och heta känslor i Bryssel, men vad finns det för allmänna läxor att lära?
Fotboll är en enkel sport. Tjugotvå män jagar en boll i 90 minuter och i slutet vinner Tyskland.
Denna Gary Linekers visdom gäller precis lika mycket i EU. Tyskland vann vrålade internationella analytiker på fredagskvällen när överenskommelse med Grekland publicerades.
Den grekiska regeringen, som i veckor hotat med att den aldrig skulle gå med på en förlängning av det nuvarande avtalet, gick med på i princip just detta.
Men det var aldrig någon fråga om ifall Tyskland skulle vinna, eller inte.
Det handlade (precis som i fotboll) hela tiden om med hur mycket.
Ja, den grekiska vänsterregeringen kommer även i fortsättningen behöva lyda den förhatliga trojkan (alltså IMF, ECB och EU-kommissionen) något som Syriza efter sin valseger för en månad sedan svor att Grekland aldrig mer skulle behöva göra.
Och landet tvingas fortsätta med nedskärningspolitiken.
Samtidigt har den grekiska regeringen utmanat EU-etablissemanget och delvis också lyckats. Nedskärningarna kommer inte behöva bli lika stora. Överskottsmålet är inte längre 4,5 procent.
I stället ska det ta hänsyn till de ekonomiska omständigheterna.
Vilket faktiskt är en framgång.
Du kommer längre med ett vänligt ord och en pistol, än bara ett vänligt ord.
Dessa Al Capones ord behöver inte tolkas våldsamt. I alla fall inte i detta sammanhang. Snarare som att det brukar vara bra att ha något att hota med i en förhandling.
Och egentligen hade Grekland just detta.
Jag tänker då inte på när Yanis Varoufakis, landets Bruce Willis-lika nye finansminister, enligt uppgift vrålade ”lögnare” för full hals rakt i ansiktet på eurogruppens ordförande så att de som stod omkring trodde att det skulle bli slagsmål.
Nej, vad Grekland hade att hota med var att lämna euron.
Hade den grekiska regeringen meddelat att om de inte fick som de ville skulle de säga hejdå till valutaunionen, hejdå till att betala tillbaka sina skulder och hej till att trycka drachmer igen.
Då hade den tyska regeringen darrat.
Problemet är att grekiska folket inte vill lämna euron. Trots all den misär de har gått igenom.
Och därför är utträde inget som den nya grekiska regeringen driver.
Diplomati är konsten att låta någon annan få din vilja igenom.
Så uttryckte den legendariske tv-journalisten David Frost saken och det är en korrekt iakttagelse: alla behöver allierade i en förhandling. Hur illa du än tycker om dina motparter måste du få några av dem att åtminstone delvis driva ditt perspektiv mot de andra.
Den nya grekiska regeringen gjorde inte detta, utan lyckades i stället på ett tidigt stadium hamna på kollisionskurs med både den internationella valutafonden (IMF) och EU-kommissionen.
Det var antagligen dumt.
Grekland hade kunnat behöva stöd från dessa institutioner gentemot sin riktigt hårdnackade förhandlingsmotpart, den tyska regeringen. I fredags blev det också, enligt interna källor, tydligt att IMF och EU-kommissionen faktiskt i praktiken hjälpte Grekland och tog en mindre aggressiv hållning än Tyskland.
Om du inte kan komma runt det, över det, eller genom det, då måste du förhandla med det.
Detta konstaterade serietecknaren Ashleigh Brilliant.
Och det stämmer.
Det räcker nämligen inte att ha rätt. Det har den nya grekiska regeringen i hög grad när det gäller nedskärningspolitiken.
Den har inte fungerat.
Greklands tillväxt har rasat sedan 2009 och arbetslösheten är nästan 25 procent. Samtidigt har skuldbördan inte minskat.
Medicinen verkar döda snarare än bota patienten.
Samtidigt finns det inget sätt att komma runt EU-kommissionen, IMF och Tyskland. Det är de som lånar ut pengar till Grekland. Hur vänster den nya regeringen än är så måste den förhandla och kompromissa, vilket är vad Yanis Varoufakis och hans premiärminister Alex Tsipras nu har gjort.
Frågan är vad de grekiska väljarna och resten av det grekiska parlamentet tycker om resultatet.
Förhoppningsvis förstår de: politik är det möjligas konst.
I någon mån har helgens överenskommelse brutit med den rådande ekonomiska berättelsen om stenhård nedskärningspolitik som den enda vägen fram för Europa.
Bara det är en bedrift.
Och oavsett vad man tycker om Syriza är de en ny politisk kraft. De har därmed inte varit med och skapat de problem som Grekland lider av. Detta kan ge den nya regeringen större handlingsutrymme och ett starkare mandat.
Både och kommer att behövas.