Nu handlar allt om att lösa krisen
Kasta ut industrikanslern, Löfven
11 OKTOBER 2015. Flyktingkatastrofen.
Ingen gör något”, ”Sverige kollapsar”, ”Det svenska offentliga systemet har kapitulerat”.
Överorden har haglat om flyktingsituationen.
När regeringen höll pressträff i fredags kom det vanliga hånet från högern.
Stefan Löfven gör ingenting, konstaterade samma personer som i åratal efterlyst att vi ”måste ta debatten”. Varje gång regeringen, som i fredags, presenterar flykting- eller integrationspolitiska förslag räknas de dock uppenbarligen inte som detta.
En ärlig fråga: Var exakt finns egentligen den där ”debatten”?
Samtidigt kan man möta en liknande attityd från vänster. Skådespelaren Kjell Bergqvist som under tv-sänd gala påstår att regering och kommuner gör så lite att ”de lika gärna kunde gå ner på centralstation och pissa på flyktingar”.
”Överdrifter är sanningar som har tappat humöret” skrev den libanesiske författaren Khalil Gibran. Och ibland är de fullt legitima. När kommunalrådet i Årjäng Daniel Schützer i veckan beskrev justitieminister Morgan Johansson som ”ta mig f-n helt dum i huvudet” tycktes det komma från en djup frustration över att dagligen tvingas hantera flyktingrelaterade problem vars detaljer regeringen inte alltid begriper.
När man senare kunde läsa att de bägge herrarna hade ”rensat luften” var det lätt att tro dessa rapporter. Kommunalrådets utbrott hade varit ett rätt konstruktivt sådant.
Det är något helt annat med dem som oavsett vad regeringen gör påstår att den inte gör någonting.
Jag är den första att erkänna att politiker ofta beter sig som idioter. Precis som alla vi andra. Men det finns också politiska situationer som är genuint svåra, genuint komplicerade och som man bör vara genuint ödmjuk inför.
Den pågående flyktingkrisen är en sådan.
Självklart är det ofta kaos på tågstationerna där flyktingarna kommer in.
Något annat vore konstigt.
Självklart är det näst intill omöjlighet för en liten kommun att klara skolgång och barnomsorg för alla flyktingbarn på kort sikt när det kommer fler än 14 000 asylsökande per månad.
Och självklart kommer flyktingmottagande på dessa nivåer att skapa spänningar i samhället, leda till misstänksamhet på orter som likt stora delar av Sverige är extremt ovant vid saker som inte är blonda eller firar jul.
Men, vem har sagt att vi inte ska göra saker som är svåra?
Det finns i grund och botten bara en flyktingpolitisk fråga i den europeiska debatten just nu som allt annat kokar ner till.
Klarar vi detta, eller klarar vi det inte?
För att tala med Angela Merkel: ”Ja, wir schaffen es”, ja vi klarar det. Det är vad den tyska kanslern går runt och upprepar samtidigt som det tyska samhället kämpar med att hitta bostäder, papper och jobb till en miljon förväntade flyktingar.
Det tyska folket pendlar mellan att tro på sin kansler och att tvivla på henne.
Allt annat vore konstigt.
Vi står inför en enorm övning i logistik, politik, förvaltning och samhällsplanering. Dessutom i den avancerade konstform som är EU-förhandlingar. Europa har i över femton år haft öppna gränser internt via Schengen, det är ett system som alltid har behövt kompletteras med gemensam politik för den yttre gränsen samt ett gemensamt asylsystem. Men det är först nu vi verkligen ser vidden av detta behov.
Kommer det att vara lätt att åstadkomma?
Naturligtvis inte.
Det konstiga med den svenska debatten är hur många debattörer som förväxlar att något är smärtfritt med att det är rätt. Vi ska bara ta emot flyktingar om de kan lära sig svenska på två sekunder och börja dansa runt dalahästar utan att skapa en enda kostnad.
Allt annat är ett bevis på att Sverige kollapsar.
Från vänsterhåll trycker man, på liknande sätt, ibland så hårt på behovet av solidaritet att man frammanar intrycket av att integration av hundratusentals flyktingar kommer gå av sig själv. Så länge folk öppnar sina hjärtan och slutar vara rasister.
Så enkelt är det förstås inte.
Emellertid måste vi behålla proportionerna: rika länder har bara tagit emot 14 procent av världens flyktingar, ingen kan garantera att vi kommer ”klara detta” men ja, vi borde rimligen göra det.
För vad är egentligen Europas alternativ?
Tidningen Economist gick igenom de olika utvägarna: stänga in flyktingarna i Serbien? Dumpa dem på krisdrabbade Grekland och Italien? Samla ihop dem och skicka dem i låsta tågvagnar tillbaka till lägren i Mellanöstern?
Det Europa försöker göra nu är faktiskt det enda riktiga alternativet.
För Sveriges del innebär flyktingsituationen, förutom akuta problem, behovet av större strukturella grepp. Varför ska Bert Karlsson till exempel tjäna pengar på asylboenden? Privata företag gör i dag vinst på skattefinansierade boenden, kommunerna förlorar möjligheten att påverka placeringen av nya anläggningar.
Det är fullständigt absurt.
Ett annat specifikt svenskt problem som har uppmärksammats allt mer internationellt är hur svårt det är för flyktingar att bli accepterade här jämfört med många andra länder. Financial Times skrev i veckan om den svenska segregationen, hur svårt det är för både invandrade och invandrades barn att känna sig hemma i Sverige.
Detta är ett förstås ett oerhört komplext problem att försöka lösa.
Men också ett av de viktigaste.
Stefan Löfven måste inse en sak: han kommer att få både sin regering och sin tid som statsminister definierad av hur han hanterar flyktingkrisen. Han kan kasta ut sin jobbagenda och sina industrikanslerer, detta är vad det hela handlar om nu.
Man väljer inte vilken tid man lever i.
Och man väljer sällan sina politiska projekt.
Följ Aftonbladet Ledare på Facebook för att diskutera vidare och hitta andra spännande ledartexter.