Välfärdskapitalister försvarar övervinster
Avslöjandet om missförhållandena på äldreboendet Koppargården blev ett slags startskott. Det senaste året har debatten om de privata välfärdsföretagens vinster bara blivit intensivare.
LO tog på sin kongress ett beslut om en ”non profit-princip” i välfärden, och på den socialdemokratiska kongressen i vår förväntas välfärdsvinsterna bli en av huvudfrågorna.
Utbildningsminister Jan Björklund vill inte att skolor ska användas som spekulationsobjekt och i veckan har till och med Peter Norman – Anders Borgs kompis i finansdepartementet – tillsatt en utredning för att begränsa avarterna av privatiseringen.
Samtidigt dundrar vinstlobbyisterna på som om det inte fanns några problem, och kanske är det inte så konstigt.
I går presenterade SCB siffror som visar att de privata välfärdsföretagen skär guld med täljkniv. Totalt har branschen en avkastning på 15 procent av det egna kapitalet. Det är dubbelt så mycket som genomsnittet i svenska företag.
Bolagen som säljer vårdtjänster, omsorg och skolundervisning till samhället har dessutom gott om pengar. Likviditeten är enligt SCB bättre än genomsnittet.
Välfärden är knappast en högriskbransch. Efterfrågan är näst intill garanterad, liksom intäkterna. Ett privat vårdhem behöver knappast oroa sig för att kommunen inte ska betala räkningen.
I välfärden blir det varken krascher eller lågkonjunktur. En trygg investering.
Resultatet borde bli lägre avkastningskrav. Meningen är ju att vinsten ska spegla risken.
Ändå ser det alltså ut precis tvärtom.
Det är inte konstigt att riskkapitalister och spekulanter flockas runt utförsäljningen av den välfärden. Och det är inte konstigt att de betalar lobbyister för att försvara sin rätt att fortsätta att inkassera vinsterna.