Offentlighetens nya rum är alltför trångt
Uppdaterad 2011-03-08 | Publicerad 2002-06-05
Aftonbladets ledarsida är oberoende socialdemokratisk.
”Frihet, jämlikhet, internet” stod det i Telias annonser hösten 1996. Citatet inleder historikern Lars Ilshammars doktorsavhandling om svensk IT-politik. ”Offentlighetens nya rum – teknik och politik i Sverige 1969–1999” heter avhandlingen som var föremål för disputation i Närkemetropolen i går.
Det är en kritisk samtidsskildring av hur villkoren för det offentliga rummet förändras i mötet mellan politik och teknik. Med offentligt rum menas den demokratins infrastruktur som ger medborgarna tillgång till information och möjlighet att bilda opinion.
Ilshammars utgångspunkt är en paradox: å ena sidan har informationsteknikens utveckling lett till engagerade visioner om en fördjupad demokrati med större deltagande av medborgarna, å andra sidan har det politiska handlandet i praktiken inneburit en begränsning av det offentliga rummet och snarare en kommersialisering av det.
Ilshammar har studerat fyra fall i IT-historien:
Datalagen 1969–73
Personuppgiftslagen (pul)1998–99
Introduktionen av kabelnätet 1982–85
Avregleringen av telemarknaden 1990–93
Uppenbart är att beslutsfattarna inte anser att IT är en värderingsfråga utan snarare något opolitiskt, objektivt.
De tekniska experterna har drivit politikerna framför sig. Expertmakten är stor på IT-området.
Ilshammar studerar det offentliga rummets både legala (lagar och regelverk) och tekniska infrastrukturer. Under 1980- och 90-talen skedde ett systemskifte i svensk infrastrukturpolitik.
Staten fungerar i dag mindre som en garant för medborgarnas yttrandefrihet och insyn i myndigheternas verksamhet och mer som värnare av den enskildes integritet och statens behov av sekretess, enligt Ilshammar.
När det gäller den tekniska infrastrukturen tar inte staten längre ansvar för utbyggnaden av ett allomfattande kommunikationsnät och därmed inte heller för medborgarnas tillgång till demokratiska mötesplatser.
”Den syn på medborgaren som social varelse och politiskt subjekt som speglas i 1766 års tryckfrihetsförordning, framstår därmed paradoxalt nog som radikalare och mera offentlighetsvänlig än motsvarande betraktelsesätt under 1900-talets sista decennier”, sammanfattar Ilshammar.
I nya datalagen och i pul framträder medborgaren uteslutande som enskild individ.
Omsorgen om den egna integriteten är det centrala. Den ”nya offentligheten” bygger inte på demokratins grundläggande idé om medborgarskapet utan på marknadens princip om utbud och efterfrågan. Tyvärr utmärks de senaste 30 årens beslutsfattande av bristen på en teknikpolitik grundad i en demokratisk vision.
Beslutsfattare som menar allvar med att informationstekniken innebär stora möjligheter för demokratin bör absolut läsa Lars Ilshammars avhandling.
Dags att lämna den IT-visionära retoriken och börja bygga IT-folkhemmet i praktiken.