Anders Flodströms förslag leder helt fel
Högskoleverket fick häromveckan en ny chef, Anders Flodström, tidigare rektor vid KTH. Flodström är känd för sitt engagemang och sin frispråkighet inom universitetsvärlden.
Genast gick han ut och deklarerade att de 14 universiteten som finns i Sverige bör bli 5 storuniversitet. Som rektor för KTH har han också drivit att all undervisning enbart ska ske på engelska. Något som många med goda skäl kritiserat.
Flodström vill se ett Sverige som ligger i toppklass internationellt vad gäller utbildning och forskning. Det är bra. Men hans förslag leder fel.
Nu ligger vårt lilla land redan ganska väl till. Kanske har det just med att vi valt att inte enbart satsa på några få elituniversitet utan på bredden? Högskoleutbyggnaden under 1990-talet har medverkat till att landet fått alltfler akademiker också i regioner där det inte funnits så starka traditioner av högre utbildning.
Strax över 45 procent av en årsklass har börjat studera vid universitet eller högskola vid 25 års ålder numera. Det är en fördubbling på 20 år. Går man upp i åldrarna blir den så kallade övergångsfrekvensen över 50 procent.
Även om det går trögt har den sociala snedrekryteringen minskat. Från 1993 till 2006 har andelen nybörjare vid universitet och högskolor med arbetarklassbakgrund ökat från 18 till 25 procent.
Det skiljer förstås mycket mellan de olika utbildningarna. Ännu är de långa utbildningarna förbehållet den övre medelklassen.
Svenska folket är dock överlag välutbildat. Detta sätter förstås spår också inom forskningen. Precis som satsningar på breddidrotten leder till framgångar inom elitidrotten.
Flodström är professor i materialfysik. Hans naturvetenskapliga bakgrund leder honom på irrvägar när han nu målar upp den högre utbildningens framtid. Självklart kan det finnas rationella skäl att slå ihop universitet och se över forskningsresurserna. Det är exempelvis inte möjligt att ha dyr teknisk utrustning på varenda högskoleort runtom i Sverige.
Inom naturvetenskap, teknik och medicin kan det behövas viss storskalighet. Men inom humaniora och samhällsvetenskap är mångfalden desto viktigare.
Det är inte heller säkert att det är de gamla universiteten som producerar den bästa utbildningen och forskningen även om de är störst. I Högskoleverkets egna undersökningar har det faktiskt visat sig att nya universitet som Karlstad, Örebro och Växjö har väl så god kvalitet som Lund och Uppsala, i vissa avseenden betydligt bättre.
Ofta leder nybyggarandan på de mindre universiteten till att gamla akademiska revir inte tillåts hindra nytänkande och spännande gränsöverskridande forskning.
Redan i dag samarbetar många universitet och högskolor. I västra Sverige pågår gemensamma projekt mellan Göteborgs universitet, Karlstads universitet och högskolan i Dalarna, exempelvis. Den typen av samarbeten bör naturligtvis utvecklas vidare, något som forskningsminister Lars Leijonborg verkar vara inne på.
Frivilliga nätverksbyggen där de självständiga universitetsledningarna väljer samarbetsformerna är bättre än ett ovanifrånbygge av gigantiska universitetsbyråkratier.
Sverige behöver inte större universitet utan fler forskare. Forskarutbildningarna måste få ökade resurser.