Samhället borde tro på människan
Stig Dagerman skrev i ”Tusen år hos Gud” om hur Gud besöker vetenskapsmannen Isaac Newton i hans hem i London. Gud kommer i gestalt av en holländsk skeppsbruten sjöfarare. För Gud har tröttnat ”på sin gestalt av ljus och tystnad. Evigheten kväljer honom, hans kappa faller. Vi ser en skugga ta form bland stjärnorna, natten kommer”, skriver Dagerman.
Isaac Newton frågar vad den skeppsbrutne, det vill säga Gud, söker och han svarar:
”Världens hjärta och min egen avbild.”
Därefter lär Newton sjöfararen vad det är att vara människa.
Tror vi på människan? frågade Dagerman i en artikel 1950. Jag tror på solidariteten, medlidandet och kärleken som människans sista vita skjortor, svarade han själv.
”Men nu är det tragiska i vår situation det, att samtidigt som jag kan vara övertygad om de mänskliga dygdernas existens kan jag ändå tvivla på människans förmåga att hejda den världsförintelse vi alla fruktar”, fortsatte Dagerman.
Efterdyningarna från andra världskriget och kalla krigets atomskugga präglade den tidens kulturdebatt. Freds- och utvecklingsoptimismen hade en mörk klangbotten.
Också i vår tid ljuder katastrofalarmet. Klimatkrisen är påtaglig men också krigen och lidandet som dagligen sköljer över oss på tv- och datorskärmar. Samtidigt förvägras människan ett värde i de stora marknadssystemens elitisering.
”Det folk som vandrar i mörkret
ser ett stort ljus,
över dem som bort i mörkrets land
strålar ljuset fram.
/... /
Ty ett barn har fötts, en son är oss given”, lyder den kända bibeltexten från profeten Jesaja i Gamla testamentet som läses runtom i kyrkorna varje juldagsmorgon.
Religion kan bli inhuman världsflykt och förandligat geschäft, men religion kan också vara ett språk för det djupast mänskliga, för tillvarons mångfald. Jag tror vår tid behöver just språk för det vi kan kalla medmänniskoblivandet.
En samtida till Stig Dagerman var prästen och författaren Olov Hartman. Han skrev fantastiska psalmer och medarbetade regelbundet med kulturartiklar och kolumner i Aftonbladet under 1950- och 60-talen.
För Hartman var det centrala i kristendomen just nedåtstigandets tema, detta att Gud blir människa – inkarnationens mysterium.
Många religioner handlar om själens vandring till Gud. Också icke-religiösa ideologier har betonat övermänni-skoidealet. Det säregna med evangeliet är dock dess förkärlek för jordiska problem, menade Hartman.
Hartman förordade en sorts medmänsklighetsteologi.
”Om det är något som ger en falsk ton åt kyrkans förkunnelse, så är det alla försök att förkunna himlen utan att stå i världen”, skrev Hartman i boken Medmänskligt (1952).
Inkarnationens kyrka måste leva i världen och vara engagerad i samhällsdebatten.
Häromdagen läste jag i Dagens Nyheter om kyrkans diakoner som ifrågasatte Stockholms stads allt hårdare socialpolitik.
”Människor får inte den hjälp som de ska få. Jag blir förtvivlad när jag ser hur barnfamiljer har det”, säger Cecilia Matton, diakon i Hässelby.
Socialen sänder numera folk till kyrkan i stället för att hjälpa dem med deras grundläggande rättigheter.
”Det dras åt och trycket ökar åt vårt håll. De fattigaste hamnar i kyrkans knä. När vi konfronterar socialen så nekar man och säger ’så hänvisar vi aldrig’”, säger Tor-Björn Willberg, diakoniassistent i S:t Görans församling.
Diakonerna har dock fått sina misstankar bekräftade. En utslagen kvinna med tandproblem fick avslag på tandvårdskostnader av socialen.
I avslaget skriver socialsekreteraren att ”hon kan tillgodose sitt behov av tandvård genom att ansöka om fondmedel hos församlingen”.
Det är bra att kyrkans socialarbetare slår larm och vägrar bli en del av ett nytt hårt samhälle som mer tycks bygga på välgörenhet än på solidaritet.
Idén om solidaritet är en idé om gemenskap, där vi möts som jämlikar och därför har ansvar för varandra. Välgörenhet kan på sin höjd ge plåster på såren men läker inte söndrade gemenskaper och förändrar inte orättvisor.
Stockholms stad drar ned på socialbidragen. Den borgerliga alliansens mål har varit att minska kostnaderna med 100 miljoner i år och det blir ytterligare besparingar på omkring 100 miljoner kronor nästa år. Utsatta stadsdelar dras med dålig ekonomi och biståndsbedömningarna blir allt hårdare.
Samtidigt skärper staten kraven för a-kassa och sjukersättning. De som redan har det svårt får det ännu svårare. Skattesänkning för oss välbärgade går före solidarisk välfärd.
Människovärdet står på spel i vår tid. I krigets logik, i klimatkrisens utnyttjande av människor och miljö liksom i ekonomismens förakt för svaghet.
Med konsumismens blick betraktar vi varandra utan att se varandra och känna vårt solidariska ansvar.
Inkarnationens blick ser däremot Människan – och manar oss till medmänsklighet.
Julen är medmänniskoblivandets högtid.
Om kyrkan tror på människan, kan väl också samhället göra det?