A-kassan – ett politiskt haveri
I går berättade Aftonbladet att det finns tusenlappar att tjäna för den som kan byta
a-kassa. Förutsättningen är naturligtvis att du tillhör en grupp som sannolikt får behålla jobbet.
Många har redan upptäckt möjligheten. Bland andra Akademikernas och Lärarnas
a-kassor rapporterar medlemstillströmning, trots att 400?000 personer lämnat försäkringen det senaste året.
Jag förstår att ett byte till en billigare a-kassa är en bra affär för den enskilde. Jag förstår också att Anders Borg och Sven Otto Littorin ville se precis den här utvecklingen när de bestämde att varje a-kassa ska betala mer av sina egna kostnader.
Skillnaderna ska dessutom öka. Avgiften i varje a-kassa ska bero på vad som betalas ut. Att förslaget fått massiv kritik av fack och a-kassor, hindrar inte regeringen från att gå vidare.
Jag förstår att Borg hoppas att avgifterna ska sätta ett slags grimma på löntagarna. I hans värld av ekonomiska teorier ska risken för arbetslöshet, och därmed stigande a-kasseavgifter, hålla nere lönekraven.
Vad jag inte förstår är hur Borg tänkt sig att ekonomin ska behålla sin omställningsförmåga om de som är utsatta för förändringarna själva ska betala? Eller varför de som arbetar i till exempel industrin, turistnäringen eller byggbranschen ensamma ska bekosta nödvändiga strukturförändringar eller oundvikliga konjunktursvängningar?
Jag begriper inte heller hur Borg och Littorin har tänkt sig att den grundläggande tryggheten ska överleva i ett samhälle där just de som löper störst risk att råka ut för arbetslöshet inte har råd med a-kassa? Att göra försäkringen obligatorisk är möjligen ett politiskt svar, men knappast ett moraliskt.
Frågetecknen kring planerna på obligatorium blir dessutom bara fler och fler.
Politiskt är förändringarna av arbetslöshetsförsäkringen redan ett haveri, trots att de mest kontroversiella planerna återstår att förverkliga.
Socialt riskerar politiken att leda till en katastrof den dag Sverige hamnar i en lågkonjunktur.