Den kinesiska kroken släpper inte
I måndags fick Gunilla Lindberg på nytt försvara valet att lägga OS i Kina.
Gunilla Lindberg är vice president i Internationella olympiska kommittén, IOK. Frågan gällde den politiska situationen i Kina. IOK försöker gång på gång slingra sig av kroken, men den släpper inte.
Läget har blivit bättre för många, sade Lindberg i en intervju i Sveriges Radio. 400 miljoner människor har rests ur fattigdom. Miljölagarna har blivit bättre.
Det är en aspekt av sanningen. På flera sätt är Kina ett bättre land än 2001, när man tilldelades OS. Men Lindberg hävdade också, om än med viss tvekan, att läget inte försämrats för de mänskliga rättigheterna.
Verkligen?
För tre år sedan träffade jag fackföreningsaktivisten Han Dongfang, en av hjältarna från Himmelska fridens torg. För 20 år sedan försökte han starta en oberoende fackförening för järnvägsarbetare. Han greps 1989 och satt flera år i fängelse. Nu driver han China Labour Bulletin, CLB, i Hong Kong, där friheten är större än på det kinesiska fastlandet.
Han Dongfang rapporterade nyligen att myndigheterna slagit ner hårdare mot strejker och andra offentliga protester som riktats mot usla löner och arbetsvillkor. Skälet till de hårdare metoderna: inför OS måste Kina ge bilden av sig självt som ett lugnt och harmoniskt land. Då kan man inte ha en massa demonstrationer på gatorna.
Amnesty och Human Rights Watch berättar om en liknande utveckling.
Hu Jia, Yang Chunlin och Ye Guozhu har alla fängslats för att de protesterat mot övergrepp som är direkt relaterade till OS, till exempel tvångsförflyttning av hela bostadsområden för att ge plats åt OS-arenor.
OS ska inte vara politiskt, säger Lindberg.
Det är förstås bara nonsens. OS är politiskt så länge Kina gör allt för att vinna pr-poäng på spelen. OS kommer marknadsföra den kinesiska modellens mix av råkapitalism och kommunism, vare sig IOK vill det eller inte.
En annan aspekt är kopplingen till mililtärjuntan i Burma. I några månader var det en stor sak i svenska medier, nu tycks den bortglömd.
Regimen i Peking kan påverka Burma, men ligger lågt, och nu försöker juntan befästa sitt maktinnehav i en ny konstitution.
I höstas sa simmaren Stefan Nystrand att Kina aldrig borde fått OS. Ett ovanligt tydligt ställningstagande för att komma från en idrottsman på 2000-talet. Han hade inga planer på att som enskild idrottare bojkotta Kina. Däremot funderade han på en manifestation till stöd för Burma om han hamnade på prispallen.
Som Tommie Smith och John Carlos 1968, när de böjde ned sina huvuden och sträckte var sin knuten näve mot himlen till stöd för den svarta medborgarrättsrörelsen i USA.
Nystrand sa att han kanske skulle hålla fram en symbol för demokratirörelsen. Släpp inte den tanken, Nystrand! Det finns flera hundra exilburmeser i Sverige som kan förse dig med en röd flagga med en påfågel på. Den symbol som ledde studentrörelsen 1988.
Eller varför inte en t-shirt med bilden av Aung San Suu Kyi?
Det skulle vara en kraftfull markering, och enormt modigt av Nystrand. För mig skulle han omedelbart kvalificera sig för alla tänkbara civilkuragepris.