Minus i lönekuvertet – facklig revolt hotar

helskärm

Löntagarna får räkna med två förlorade år när inflationen ligger över tio procent.

Och fackets lönekrav kan leda till bråk i de egna leden.

– Det kommer att bli spänningar, många tycker att facken lagt sig för lågt, säger Susanne Spector, chefsanalytiker och löneexpert på Nordea.

I år blir det cirka fem procent minus i lönekuvertet, i genomsnitt. Så mycket har inte reallönerna fallit sedan åtminstone 1960. Det är så långt som Medlingsinstitutets statistik sträcker sig. Även nästa år bedöms det bli minus omkring 2,3 procent när inflationen tagit sitt från det nominella lönepåslaget, enligt prognosmakarnas bedömningar utifrån hur höga inflationen och lönepåslagen spås bli.

– Mot slutet av 2023 börjar det bli plus igen, säger Susanne Spector.

Mitt i allt detta ska fack och arbetsgivare förhandla fram löner för över två miljoner löntagare. Christer Thörnqvist, docent i arbetsvetenskap och lite av konfliktforskare, har aldrig tidigare sett en, åtminstone på förhand, potentiellt bökig lönerörelse framför sig.

Förvånande lågt

Om LO:s lönekrav på 4,4 procent, när inflationen ligger över elva procent i dagsläget, säger han:

– Jag är förvånad över att de lagt sig så lågt.

Thörnqvist konstaterar också att inflationen stigit ytterligare sedan kraven lades fast för en dryg månad sedan.

De fackliga kraven brukar, när förhandlingsröken lagt sig, historiskt hamna kring 75–80 procent av det ursprungliga budet, alltså runt 3,5 procent. Det är förhållandevis måttfullt och hotar inte att leda till en löne- och prisspiral, enligt Susanne Spector och flera av hennes ekonomkollegor. Just det skulle ytterligare kunna tala för att många löntagare tycker att facktopparna därmed varit för flata i sina krav.

Samtidigt visar statistik att ägarnas vinstandel, i relation till löntagarna, i företagen är på historiskt höga nivåer, alltså att mer av överskottet från verksamheten går till kapitalägarna i förhållande till lönerna, enligt Konjunkturinstitutets statistik.

Spänningar i egna led

I de fackliga leden knorras det ordentligt. Transportfacket tycker kravet är för lågt, vissa avdelningar inom gruvfacket likaså, och flera andra LO-förbund tvekade in i det sista innan de skrev på LO-samordningen. Det finns spänningar och sannolikheten för en svekdebatt i de fackliga leden är uppenbar.

– Det är många som tyckt att att man lagt sig för lågt. De svåraste spänningarna är nog i de egna leden, säger Susanne Spector.

Christer Thörnqvist håller med och ser risker med vilda, av fackledningarna osanktionerade, strejker som en eventuell konsekvens, förutom att det kan bli en hel del vanliga konflikter innan facken och arbetsgivarorganisationerna ska bli färdiga med de nya löneavtalen sista mars 2023.

Risken med att facken skulle kräva för hög lönekompensation när inflationen skenar är att inflationen biter sig fast. Riksbanken tvingas då höja räntan än mer, något löntagarna vill ha ytterligare kompensation för. Sedan är spiralen igång, likt utvecklingen på 1970-1980-talet – något alla förståsigpåare nu varnar för.

Inte de som driver

Men den historiska parallellen köper inte Christer Thörnqvist. Det är en dålig jämförelse, anser han. Då hade Sverige fast växelkurs, och regeringarna plockade fram devalveringsvapnet (skrev ner värdet på kronan) så fort löner och inflation drog iväg för mycket.

– Det var politikerna som då drev på inflationen. Att i dag dra paralleller till den tiden är historielöst, säger han och dämpar därmed faran med att facken skulle ställa för höga krav.

Högre löner för de lågavlönade är dessutom inte särskilt prisdrivande, enligt honom.

– Det är inte de som driver på inflationen.

Å andra sidan, den svenska modellen med centrala löneförhandlingar har sedan det så kallade Industriavtalet kom på plats 1997 gett en av västvärldens bästa reallöneutveckling, enligt Susanne Spector. Den vill facktopparna inte äventyra.

– Facken ser ett gemensamt värde av detta, säger hon.