Världens bästa band spårade ur
Uppdaterad 2011-03-08 | Publicerad 2001-11-19
Detta är en kommenterande text. Analys och ställningstaganden är skribentens.
Smashing Pumpkins var världens bästa rockband.
Ett tag.
Men den alldeles färska Greatest Hits-samlingen bekräftar också att jag hade rätt i påståendet att bandet snabbt spårade ur.
Den heter, helt i enlighet med misantropen Billy Corgans hållning till livet, ”Rotten apples” och trots att den föregåtts av väldig turbulens – bandmedlemmarna själva ville inte ge ut den alls – är den en samling utöver det vanliga.
Det är inte ofta en dokumentation av det här slaget ger en så tydlig och klar bild av ett rockbands utveckling. Man får verkligen den neurotiska Chicago-kvartettens hela märkliga bana sammanfattad genom att lyssna igenom de arton spåren på ”Rotten apples”.
Å andra sidan är det få band som på så kort tid genomlevt en så dramatisk och halsbrytande evolution.
Först var de ett ordinärt grungeband. Sedan revolutionerade de hårdrocken. Sedan blev de symfonirockare. Sen blev de Depeche Mode. Sen la de av.
Och under hela tiden inträffade bara korta ögonblick då bandet inte höll på att sprängas av svåra inre motsättningar.
Kom inte och säg att det inte låter som en intressant resa.
Själv tycker jag alltså att Pumpkins nådde sitt klimax redan 1993, med albumet ”Siamese dream”. Det är enligt min åsikt en rockplatta av samma dignitet som Nirvanas ”Nevermind”, ty där var Corgan och de andra, med producenten Butch Vigs benägna assistans, på väg att omvandla det vi kallar heavy metal i själva fundamentet.
När jag nu, för första gången på två–tre år, hör ”Today” och ”Disarm” igen låter de nästan ännu bättre än jag minns från den sensommar då jag nästan uteslutande spelade ”Siamese dream”. De har den klassiska hårdrockens tyngd, driv och energi – men också ett slags vekhet, en skör melankoli som fortfarande känns helt nyskapande.
Ja, just där och då var Smashing Pumpkins världens bästa rockband.
Samma sätt att arbeta fanns på delar av den bombastiska dubbel som följde, inte minst i fantastiska brottarhiten ”Bullet with butterfly wings”, och hade bandet fortsatt på det spåret hade stora saker kunnat hända.
Men sen blev ju Billy Corgan mer eller mindre galen och ... ja, betydligt tråkigare saker hände. Tycker jag alltså.
Men som studieobjekt är ”Rottel Apples” – och den medföljande skiva som kallas ”Judas O” och inkluderar en serie svårt förvirrade b-sidor och tidigare outgivna inspelningar – synnerligen intressant.
* * *
Det verkar faktiskt inte bättre än att Don Delillo med ”Under jord” skrivit Den Stora Amerikanska Romanen. Det skulle ju jag göra.
* * *
För övrigt undrar jag hur jag i så många år kunnat leva utan stora Louis Armstrong-boxen från Charly, ”The essential recordings 1925–1940”.