Jag bara varnar för Vitryssland
TALLINN
De är inte ens här.
Men lik förbannat:
Vitryssland kan bli vårt fall även i den här tävlingen.
Den före detta Sovjetrepubliken med det otäcka hockeylandslaget råkar nämligen vara en av de nya nationer som står i kö för att få vara med i Eurovisionsfinalen nästa år.
I den kön står också de länder som placerade sig för dåligt i fjol och fick stå över i år – bland dem de stolta schlagernationerna Norge och Irland.
För att vara säker på att få delta 2003 bör man alltså komma bland de tio främsta i Tallinn – särskilt som Storbritannien, Tyskland, Spanien och Frankrike i kraft av sina finansiella muskler alltid är direktkvalificerade.
Kort sagt:
Gör Afro-Dite bort sig i morgon åker vi ur.
Och så tar Vitryssland vår plats.
”Kan inte hända”, menar eniga experter.
Nej, och Tre Kronor kunde omöjligen få stryk av Vitryssland i OS-kvarten ...
Jag bara varnar.
Vi kan få genomleva ett år utan Melodifestival i Abba:s, Carolas och Herreys schlagerdyrkande hemland.
Somliga skulle säkert jubla.
Men för många vore det som ett Sverige utan midsommar, julskinka och Sportbladet.
Fast ...nä.
Jag tror inte risken finns, jag heller.
Om inte annat är Kayo, Gladys och den alltmer sensationella Blossom mer motiverade än vad Mats Sundin och de andra lyxlirarna var den där mardrömskvällen i Salt Lake City.
Fansen i Rumänien, Schweiz, Österrike, Ryssland, Makedonien, Bosnien och Lettland har betydligt större anledning att vara oroliga.
För att inte tala om dem i Grekland.
Kommer den marscherande lädersyntaren Michalis Rakintizis bland de tjugo främsta i morgon lovar jag att äta biffteki varje dag fram till midsommar.
Det är för övrigt väldigt skönt att man slipper oroa sig för någon irländsk Michael Bolton-wannabee i år.
I dag förväntar vi oss att Kayo och Blossom börjar slåss på genrepet.
Interna slagsmål är ju, har vi förstått av Tommy Söderberg, tecken på bra motivation.
– Nu ska jag som avslutning sjunga en sång som berättar om varför vi alla är på den här jorden, sa den rumänska matronan vid en osedvanligt bisarr presskonferens häromdagen.
Sen brast hon ut i en ylande version av Dolly Partons och, sedemera, Whitney Houstons ”I will always love you”.
Det kan ha varit det mest fasansfulla jag någonsin upplevt.
Nedslående skandalfritt hittills.
Men nu är Bert i stan.
Han brukar åtminstone kunna förorena hissarna.
Barchefen i den engelska puben på officiella festivalhotellet, Olympic, heter Svetlana.
Stort, tycker Killing-fansen.
Shakin’ shakin!
Per Bjurman