Ride är bättre nu än för 20 år sedan, men är jag det?
Sylvia Balac bävar inför konserten på Way Out West
Fyra killar som stirrar ner på sina skor på scenen.
Det är den ultimata symbolen för sex, drugs & rock’n’roll för mig.
Shoegazerbandet Ride representerar så mycket ”första” för mig.
Första resan till London. Min första Pimm’s på en brittisk pub. Första konserten i Brixton Academy. Min första turné- t-shirt. Första musikfestivalen. Och första gången jag hade sex.
Dessutom första och enda gången som snubben som bytte skivor i jukeboxen i gymnasiets uppehållsrum kom rakt fram till MIG och frågade om jag kunde föreslå ett par nya album. Jag valde Teenage Fanclubs ”Bandwagonesque” och – Rides ”Going blank again”.
Med illa dold stolthet spelade jag sedan sönder ”Twisterella” och ”Leave them all behind” på rasterna.
Ride försvann från radarn i mitten av 90-talet men är nu tillbaka.
Nästa vecka spelar de på Way Out West i Göteborg och i stället för att glädja mig åt en trivsam nostalgitripp har jag känt bävan.
Eftersom Ride utgjorde startskottet för mina hobbies sex, alkohol och konserter kanske deras comeback är ett omen: slutlegat, slutdrucket och inga mer konserter för dig, gamla dam.
Jag har också varit rädd för att de ska låta så illa att de smutsar ner mina minnen från början av 1990-talet.
Men det sistnämnda verkar jag inte behöva oroa mig för. Rapporterna och recensionerna från Rides pågående comebackturné är odelat positiva.
Om något verkar de flesta vara överens om att bandet är BÄTTRE nu än de var för dryga 20 år sedan.
Kanske gäller det även deras publik.