Trivsamt – helt utan dramatik
Marie Göranzon och Niklas Strömstedt sa det väl bäst: Man fick en bra och delvis ny bild av Monica Dominique.
Andra avsnittet av ”Stjärnorna på slottet” var kanske inte så upphetsande. ”Bara” ett ovanligt trivsamt artistporträtt.
Känns lite som att vi den här omgången nog inte ska förvänta oss gräl eller högljudda utbrott. Här finns ingen Börje Ahlstedt eller Jonas Gardell.
Och om SVT hade velat ha mer dramatik mellan stjärnorna, så var nog inte Monica Dominique det mest lyckade valet som ersättare när Ewa Fröling hoppade av bara några veckor innan inspelningsstarten. I Dan Ekborgs program förra helgen var hon så försynt att hon knappt märktes.
Hon gör inte så mycket väsen av sig, men genomgången av Monicas karriär – som musiker, framför allt, som tv-underhållare, som skådespelerska – visade ändå att hon mycket väl platsar i det här gänget.
Det är bara det att om man är ute efter den stora dramatiken i hennes liv, så var den inte alls lika lätt att hitta som hos Dan Ekborg, som frispråkigt berättade även om de mörka stunderna i livet.
Monicas liv och karriär tycks bara ha rullat på, utan några större motgångar. Ett par artistvänner hade tagit livet av sig. Men det kändes inte som att de stod henne jättenära. Ett tv-program (”Zick Zack”) dunderfloppade. Men ingen gav direkt just henne, som en av programledarna, skulden för det.
Det blev faktiskt lite komiskt när Dan Ekborg och Niklas Strömstedt bombarderade Monica med mer eller mindre flamsiga frågor, för att få åtminstone ett oväntat svar.
Som helhet blev programmet ett trivsamt artistporträtt, varken mer eller mindre.
Tre allmänna påpekanden och frågor:
Producenten borde kanske styra stjärnornas aktiviteter lite mer. Äggrusning, att springa runt med ägg på skedar i munnen ... räcker det inte med att SVT nu visar ”Minuten” på söndagskvällarna?
De intervjusnuttar med stjärnorna som klipps in med jämna mellanrum ser alltid likadana ut. Varför låg då Niklas Strömstedt plötsligt i bara kalsonger och pratade?
Michael Giacchinos sentimentala musikslingor är verkligen ljuvliga. Men de hör egentligen hemma i Pixars datoranimerade mästerverk ”Upp”. Har man den blott ett och ett halvt år gamla filmen i färskt minne, känns det flitiga användandet av tonerna här lite knasigt.