Tack för trösten, Malin Åkerman
Uppdaterad 2011-03-10 | Publicerad 2010-09-09
Nordens största tidning skickar en synskadad tjej till Trollywood för att spana efter Hollywoodstjärnor.
Nej, det är inte ett skämt.
Det är jag – tack Nöjesbladet för att ni tror på mig.
Men vi börjar inte där i Trollywood. Vi börjar på Vickans uteservering i Stockholm. Spårväg City ska invigas och ett gäng kändisar äter gratisfrukost innan de ska få åka med på jungfrufärden ut till kungliga Djurgården.
Fotografen Sanna pekar. ”Där! Där är hon, ser du, hon den blonda”. Jag nickar och går tafatt fram till soffgruppen där en grupp om tio sitter.
– Malin! Anna Sköld från Aftonbladet! Jag rör vid tjejens axel och hon vänder sig om i soffan där hon sitter inklämd mellan sina vänner. Hon stirrar på mig. Jag stirrar tillbaka. Det är definitivt inte Malin Åkerman.
Sådana här saker händer mig titt som tätt. Som när jag frågade Peter Siepen om hans namn på ett kändismingel eftersom jag inte riktigt såg. Han skrek rätt ut ”Men va? Vet du inte vem jag är?!” Och där stod jag som ett fån. Det syns inte på mig att jag är synskadad, så numera förklarar jag hellre. Mitt funktionshinder har gjort mig modig och framåt, men ibland sviker ändå modet.
Som när Aftonbladet, några veckor in i mitt sommarvik, ville att jag skulle åka ner till Trollhättan för att spana efter Kiefer Sutherland och Kirsten Dunst, som var där för att spela in Lars von Triers ”Melancholia”. Hjärtat bultade hårt på tåget ner, samtidigt som jag flinande föreställde mig löpet: ”Nordens största tidning skickar en synskadad tjej till Trollywood för att spana efter Hollywoodstjärnor”. Är det inte kul!
Ännu roligare var självklart att jag och fotografen scoopade. Vi fick exklusiva bilder och en kort intervju med ”24”-stjärnan efter att ha suttit i fotografens bil och spanat med två kikare, som jag fått som hjälpmedel av syncentralen.
Det är viktigt att våga kliva ut ur sin komfortzon ibland. Man växer av att våga. Tack, mig själv och tack Nöjesbladet för att ni tror på mig. Tack också Malin som så snällt tröstade när jag förklarade att jag hade tagit fel på tjej.
– Nä, men det är bara att förklara. Jag är lite närsynt, det är ingen stor grej, sa hon varmt. Vilken stjärna!