Ett avslaget "Sikta mot stjärnorna"
Uppdaterad 2011-03-08 | Publicerad 2002-01-20
Detta är en kommenterande text. Analys och ställningstaganden är skribentens.
Transportsträckorna i Melodifestivalen har startat.
Första "semifinalen" kändes mest som ett avslaget avsnitt av "Sikta mot stjärnorna" - där artisterna inte ens lyckades leva upp till sin egen image.
Egentligen var det kanske inget större fel på programmet.
Det var nog ungefär som vanligt och som väntat.
Låtarna var halvkass. Kristin Kaspersen och Claes Åkeson var ett proffsigt programledarpar. Kåsör I Jonas Gardell (bra grepp!) var ungefär så hyfsat rolig som man förväntar sig att en sådan entusiastisk schlagerfjolla ska vara. Kåsör II Anna Mannheimer (värna om SVT-profilerna") var ungefär så halvtråkig som man kanske blir om man gifter sig med Mr Rally, Peter Apelgren.
Hela upplägget kändes lite som TV 4:s "Sikta mot stjärnorna".
Små korta presentationer av artisterna. Som sedan försökte leva upp till den image de har skapat av sig själva i (och med hjälp av) media.
Det gick inget vidare. Excellence hade nästan kunnat ha sina slitsade "sexiga" kläder på konfirmationsfesten. Barbados-Magnus är numera så lik Hans Wiklund att man inte hörde låten utan bara satt och väntade på att Nils-Petter Sundgren skulle göra entré inför sista refrängen. Och det fanns inte mycket latinosväng i Mendez påstådda Ricky Martin-stöld.
Melodifestival? Spänning?
Inte direkt.
Några vinnare, några som får chansen igen, några utslagna. Som tv-program blev det inte direkt dåligt, men heller inte särskilt engagerande. Det blev ett slags "Sikta mot uppmärksamhet", så det tror fan att tv-tittarna röstade på ett gäng brandmän, de enda som hade en refräng och som verkade ha lite kul.
Med detta facit i hand, undrar jag om inte Robinson-Emma ångrar att hon inte ställde upp med sin urringning"