Vem som helst kan vara annorlunda
Det är som den stilige Cerutti-mannen sa i ”Steffos lustjakt”:
Vem som helst kan vara annorlunda.
Men bara verkligt begåvade artister och konstnärer klarar av att vara nyskapande på ett konstruktivt sätt.
Kommer att tänka på det när jag hör franska samlingen ”Underground moderne”.
Jag har slarvat bort den informtion som följde med i utskicket, så jag vet inte säkert men det verkar som att man haft ambitionen att samla den typ av avantgardister som känns moderna också långt efter att de försvunnit.
Det är, såvitt jag kan förstå, det ultimata beviset på konstruktivt nyskapande
Ta Suicide, som helt logiskt inleder ”Underground moderne”. ”Ghost rider”, låten duon representeras med här, spelades in 1977 – men låter fortfarande som att den är gjord i morgon.
Revolutionerande rockmusik. Jo, faktiskt. Så finns det heller inget band 2000-talets representanter för det hårda vita svänget – och där kan vi räkna in alla från Spiritualized till Vue – travesterar med större iver än Alan Vegas och Martin Revs Suicide.
Andra namn man hittar på den här säregna skivan, utgiven av lilla Nova i Paris, är Can, Tim Buckley (fantastisk i sin förmåga att göra något helt nytt, och ändå, genuint, av singer-songwriter-traditionen), Silver Apples, Augustus Pablo (alltid mindblowing) Frank Zappa, Gong och Funkadelic.
Det är inte precis någon enhetlig samling namn eller stilarter – och sannerligen inte enbart namn man förknippar med angenäma lyssningsupplevelser.
Men det finns en gemensam nämnare.
De allra flesta låter radikala, egensinniga – och alltjämt moderna.
Cerutti-mannen skulle ha gillat ”Underground moderne”.
Mellan 1968 och 1978 gav den store Texas-poeten Townes Van Zandt ut sju album som alla kan klassas som mästerverk.
Samtliga finns nu samlade i boxen ”Texas Troubadour” och ska du bara köpa fyra boxar den här julen bör den vara en (de andra är ”American roots”, nya Thin Lizzy-lådan och ”Elvis in Vegas”).
Du har aldrig hört vare sig elakare eller vackrare sånger om kärlek, svartsjuka, vänskap, längtan, död och gamla berg.
Coffee table-monstret ”Punk” innehåller sensationella bilder (i synnerhet några på Johnny Thunders), men berättar inget du inte redan läst i bibeln ”Please kill me”. Så skona tomtens rygg från denna tjugokilospjäs.