Små fjäderfän behövs – men vinner aldrig

Markus Larsson

Torsdag, igen.

Och de första finalrepetitionerna verkar som vanligt kunna hålla på tills vi får demokrati i Kina.

Vem som glänser mest?

Jo, Perrelli och Sanna och... Mr Europe. Varenda final innehåller några nödvändiga pausfåglar.

Små fjäderfän som fyller utrymmet mellan vinnarkandidaterna.

I år heter de Frida Muranius, Nordman och de där två mupparna från ”Så ska det låta”. Vad heter de nu igen? De har bland annat lustmördat Håkan Hellströms ”Kom igen Lena” i tv. Namnet börjar på r. Rongeholm? Ragnardal? Jag kommer säkert på det snart.

Däremot gör Charlotte Perrelli, som inleder finalen i morgon, ett lysande framträdande. Och hon går på halvfart.

En av hennes värsta konkurrenter, Sanna Nielsen, håller däremot inte igen alls. Hon laddar balladen ”Empty room” med ännu mer känsla och passion än i Västerås.

Vissa säger att Sibel kommer utmana Sanna i morgon.

Men jag tvivlar.

Efter Sannas sista rep – ett tre minuter långt ”vad fan är det som händer?” – sammanfattar studiomannen Henric von Zweibergk uppvisningen, ja, så här:

– Sådärja. En stabil artist.

Och Christer Sjögren bara äger. Han är kungen av Globen.

Nej, jag skojar inte.

Han använder repetitionerna till att finslipa sitt nummer – glädjechocken ”I love Europe”.

Basrösten får tänderna att skallra, han har lagt till ett mycket effektfullt ”yes” och gör sin så kallade ”såga med handen-move” med enorm emfas.

Det ser ut som att Christer fäller värmländsk skog med sin vänsterlabb. Eller så smeker han nåt helt annat i fantasin, nåt som inte riktigt passar i tryck.

Många skrattar åt ”I love Europe”.

Jag kan förstå det.

Och våra kära tv-tittare och jurygrupper är givetvis alldeles för pk för att våga skicka bidraget till Belgrad.

Men tro mig... ”I love Europe” hade lätt slutat topp tio i Serbien.

Det är ju bara en sån tävling.