Publiken vill fälla favoriter
LINKÖPING. Oj då.
Låt oss summera.
Mowgli gick direkt till Globen.
Och Saurons makt är stor.
Voine, voine.
Ja, det här gick ju precis som förväntat.
Trenden håller verkligen i sig. Det blev en skräll igen.
Det säger klirr och krasch och tjång i varenda deltävling.
I Linköping var en finalplats bokad och klar – resten var en kamp mellan sex olika bidrag.
BWO kunde ingen rubba, vilket kändes väntat efter veckans generalrepetitioner.
I sångaren Martin Rolinski har Alexander Bard ett livsfarligt segervapen i Globen. Inte ens Sanna Nielsen går säker när Rolinski laddar sin blick och skjuter skarpt genom rutan.
Men att Frida Muranius och Caracola skulle plocka både Ainbusk och Patrik Isaksson känns väl lite mer, well, förvånande.
Fridas utstrålning och person är dock väldigt mycket schlager. Hon är go och glad och vanlig. Då spelar det ingen roll att hon framför hiphop – en genre som tidigare varit dödsdömd i Melodifestivalen.
Publiken vill inte bara ha nytt, nytt, nytt i år. De älskar också när en underdog välter etablerade favoriter.
Frida Muranius är inget annat än årets Marie Lindberg.
Och hur gick det för min absoluta favoritlåt – Thérèse Anderssons fantasyopera ”When you need me”? Kom den fyra?
Tjena mors.
Men jag har en liten teori om varför bidraget gick vidare.
När trollkarlen Sauron – den störste värstingen i JRR Tolkiens trilogi ”Sagan om ringen” – blev nitad av hoben Frodo bestämde han sig för att hämnas på världen genom att infiltrera Melodifestivalen.
Han förvandlade sig till låtskrivarna Pontus Hagberg, Malin Eriksson och Jonas Sjöström. Och ett par simsalabim och tre hokus pokus senare var ”When you need me” ett faktum.
Och Sauron visade sig ha oanade krafter kvar. Underskatta aldrig svart magi.
Är ni med?
Äventyret fortsätter i Kiruna.
Luuks sidekicks kapade dock den tredje delfinalen.
Nour El-Refai visade som vanligt upp en sevärd blandning av värme och ironi.
Och Björn Gustafssons låt, den där lilla trudelutten om att han vill vara korven i Carina Bergs bröd, är ett mästerverk.
Frys gärna ögonblicket när det avslöjades att Frida fick sin finalbiljett.
Patrik Isaksson drog därmed den värsta nitlotten – femteplatsen – och hans ansikte förvandlades till ett stort och utdraget ”neeeeeeej”.
Det är en talande bild av Melodifestivalen 2008.
Så kan ett generationsskifte också se ut.
Skånsk hiphop dunkade trygg gubbrock gul och blå.