Bländande – och irriterande, Rihanna
Så bra var stjärnans spelning i Stockholm
Det finns ingen som Rihanna.
Men konserten är som vanligt både bländande och irriterande.
Hur bra kunde det ha blivit?
Det är det jag tänker efteråt, som så många gånger förr.
Med tanke på låtmaterialet borde frågan aldrig behöva ställas. Den som sätter ihop en spellista med Rihannas bästa låtar kan sitta i flera timmar utan att behöva stå ut med tomma minuter. Bli inte förvånade om flera av de största hitsinglarna en dag rankas lika högt som Supremes eller Chic.
Men hon kämpar fortfarande med hur hon ska presentera musiken live. Flera nummer börjar och försvinner snabbare än ett inlägg på Snapchat. Det bidrar till att delar av spelningen känns som ett slarvigt mixat dj-set.
Att ”Love the way you lie (part II)” är konsertens andra låt och inte ett extranummer är hur coolt som helst. Men effekten försvinner när Rihanna hugger av den på mitten och går vidare.
Detsamma gäller för ”Umbrella” och ”Man down” och ”Work” och i ett medley med hennes gästspel hos bland andra Jay-Z och Kanye West. I det sistnämnda fallet fattar publiken nästan eld av refrängerna i ”Run this town” och ”All of the lights”. Men berusningen slocknar lika fort som en lampa eftersom Rihanna skyndar vidare. Fansen hinner knappt öppna munnen.
Något går också förlorat när hon hellre låter ett backing track sköta sången, som i covern på Tame Impalas ”Same ol' mistakes”.
Inget blir bättre av att bandet bakom henne ibland spelar med noll känsla och smak. Ja, Rihanna är en av vår tids största rockstjärnor, men konserten behöver ändå inte innehålla plågsamma och malplacerade gitarrsolon som får ens öron att skämmas.
Jag har sett Rihanna förväxla Borlänge med Norge. Jag har sett hela konserter där hon hellre hållit mikrofonen ovanför huvudet än sjungit i den. Jag har sett setlistor vid hennes fötter där ”Stockholm” har varit inringat eftersom hon ska veta var hon är. Jag har, med andra ord, sett värre.
Den stora och oförglömliga konserten finns där någonstans. Den sticker bland annat upp huvudet i den förtrollande inledningen ”Stay”. Den finns där när Rihanna låter ”Diamonds” lysa upp arenan. Den tar alla i sin famn när melodin i ”Fourfiveseconds” sträcker ut sina långa armar och tar över 35 000 människor i sin famn. Och den blixtrar verkligen till när hon vänder ut och in på sig själv och sin röst i en våldsamt besjälad ”Love on my brain”.
Många har sjungit soul och pop och reggae och dancehall tidigare, men ingen har gjort det med samma attityd.
Rihanna ska inte vara perfekt. Vem skulle orka med det? Det klarar andra av. Men hon kan vara bättre.
Betyg låt för låt nedan.
Betyg låt för låt
Stay
Hypnotisk inledning när Rihanna går klädd i vit kåpa genom publiken och upp på ett podium mitt i arenan och sjunger en av sina vackraste ballader tätt följd av...
Love the way you lie (part II)
... en alldeles för kort version av den här glödande jätten.
Woo
Två låtar som...
Sex with me
... gör ett försvinnande litet avtryck.
Birthday cake
Rihanna fortsätter att...
Pour it up
... snabbspola sig igenom...
Numb
... sina låtar.
Bitch better have my money
En av hennes hårdaste hits kläs i nytt ödesmättat och tungt arrangemang.
(Goodnight Gotham)
Klädbyte
Consideration
Över ett långsamt hiphopbeat visar Rihanna att hennes röst hör hemma i både Kingston och Bronx.
Live your life/Run this town/All of the lights
Rihanna rasar fram genom några gigantiska hitsinglar där hon bland annat gästade TI, Jay-Z och Kanye West. Allt är 24 karats guld. Publiken hinner knappt börja vråla refrängerna innan hon scrollar vidare i spellistan.
Umbrella
Eh, eh, eh... Bandet och kören trycker på som ett arenarockband. Refrängen slår in trumhinnorna med batonger.
Desperado
Musiken fortsätter att basdjup som dancehall och distad som hårdrock. Men det ylande och okänsliga gitarrsolot är bara töntigt.
Man down
Rihannas våldsamma motsvarighet till ”Folsom Prison blues” med Johnny Cash.
Rude boy
Rude boy – can you get it up?
Work
Kaotisk version där snusktoastar och sjunger med brännhet inlevelse.
One dance/Take care
”It's party time, Stockholm”. Säger Rihanna. Hennes covers på Drake hinner dock knappt börja innan hon går av scenen.
We found love
Konserten förvandlas till ett intensivt dj-set med hårda percussions och smattrande beats där hon först mosar ihop ”We found love” med Calvin Harris ”How deep is your love” och...
Where have you been
... sätter sedan EDM-vingar på nästa refräng och låter den lyfta mot taket.
Needed me
Djup och cool tripp över böljande ljudvågor av tropisk house.
Same ol' mistakes
Digital psykedelia. Hennes cover på Tame Impala är briljant. Rihanna låter varken som sig själv eller originalet – hon uppfinner en ny artist. Hade naturligtvis varit ännu bättre om hon brydde sig om att sjunga vissa partier och inte lämna över allt till ett backing track.
Diamonds
Glimrande och vacker. Tele 2 lyser upp av tiotusentals telefoner, publiken sjunger första versen själva och sångerskan Rihanna kliver fram på allvar.
Fourfiveseconds
Det låter som om någon rullar ihop americanabandens flanellskjortor till en joint och röker upp dem. Melodin är en diamant.
Love on the brain
Hettan och intensiteten och inlevelsen här är oemotståndlig.
Kiss it better
Låten hånglar upp hela arenan.