Beppe Starbrink tackade nej till att leda ”Bingolotto”
Publicerad 2021-08-09
Från ”Go’kväll” till ”Bingolotto”.
För några år sedan blev Beppe Starbrink erbjuden jobbet som programledare och övervägde ett kanalbyte.
– Jag hickade till jag när hörde hur mycket pengar det handlade om.
Tillsammans med SVT-kollegorna har han med trygg och fast hand lotsat tittarna genom kanalens populära flaggskepp ”Go’kväll” sedan 2007. Men under den här intervjun med rutinerade programledaren Beppe Starbrink, 55, tycker vi oss nästan skönja en viss nervositet inledningsvis – och han medger att så är fallet.
– Det här känns nästan läskigt. Jag är ju van att sitta på andra sidan.
Vi börjar med ”Go’kväll”, eftersom du har varit där så länge så förmodar vi att du trivs?
– Jag har varit där jättelänge. Det kanske inte är det mest prestigefyllda jobbet, men jag har fruktansvärt roligt och jag känner mig väldigt priviligierad.
Du har däremot sagt att du inte tycker du utmanar dig själv tillräckligt mycket?
– Jag känner mig väldigt trygg och säker i rollen, i programmet och i studion. Men ibland kan jag känna att jag går lite för mycket på rutin, jag skulle behöva hamna mer utanför min comfort zone vilket jag gör ibland när jag är i Stockholm på ”Kulturnyheterna”. Samtidigt är det skönt att känna det lugnet och den tryggheten jag gör i ”Go’kväll”, det är väldigt bekvämt. Det är det som är problemet, det är lite för trevligt ibland.
Har du tittat dig i spegeln och tänkt de klassiska tankarna ”är det verkligen det här jag ska göra resten av livet”?
– Ja, speciellt de senaste åren. Jag är 55 år och börjar se pensionstiden framför mig och tänker på om det är det här jag ska göra fram tills jag blir pensionär. Då blir jag lite ängslig.
Har du blivit uppvaktad av andra kanaler?
– Absolut. För några år sedan kom ”Bingolotto” med en stor påse pengar. Sverker Olofsson hade fått frågan innan mig och tackat nej och när vi träffades i korridoren sa han ”jag ångrar att jag sa nej, jag skulle vilja veta hur mycket pengar det handlar om”. Någon vecka senare ringde de mig, jag var tydligen deras andrahandsval. Jag kände att jag absolut inte ville göra ”Bingolotto”, men jag ville höra vad det handlade om för pengar och när de sedan berättade det så hickade till. Då tog jag mig en allvarlig funderare men tackade ändå nej. Det kändes inte som ett roligt jobb helt enkelt. Välbetalt men själva uppdraget kändes rätt ointressant.
Folk som syns i tv-rutan får ofta synpunkter på det ena och det andra. Tittarna var bland annat på dig om ditt skägg för några år sedan?
– Det blev lite av ett ramaskri, jag fick mycket skäll. Många undrade varför jag ville se gammal och ovårdad ut. Men mina kvinnliga kollegor på ”Go’kväll” får mer skit än vi män. Jag jobbade tidigare med Ebba Kleberg von Sydow, hon visade mig sin inkorg efter ett program och det var hårresande. Det är för jävligt.
– Jag förstår att folk kan ha synpunkter, men från det till att ta steget och skriva något? Det borde ju rinna av någonstans. Vi får till och med handskrivna brev, denna ilska som finns hela vägen fram till brevlådan är obetalbar.
Du är sambo med Helena och ni har hängt ihop över trettio år, hur skulle du säga att man lyckas med det?
– Som med alla förhållanden är det upp och ner. Nyckeln är väl att prata med varandra när det låser sig.
Och inte gå runt och sura?
– Precis, det är ju lätt att man gör det, men det gäller att komma ur det. Man måste våga ta upp saker om man blir osams, prata om det och sedan gå vidare. En av nycklarna till att det funkar och att vi är lyckliga ihop är att vi gör vårt bästa för att leva jämställt. Vi gör det definitivt inte till hundra procent, men vi försöker.
Gjorde ni även det under småbarnsåren? Det kan ju vara en rätt knölig tid för somliga.
– Definitivt inte till hundra procent, men vi pratade om det hela tiden och det var viktigt för både mig och Helena att vi båda skulle vara projektledare för familjen. Det är nog väldigt lätt att kvinnan tar ansvaret över smågrejer i vardagen, men vi försökte tidigt hitta en balans där. Sedan har vi nog inte lyckats vilket kan bero på att jag inte har lyckats helt och hållet. Jag tror det är lätt att vi män inte ser att vissa saker behövs göras, speciellt när man har barn ihop.
Ni har utflugna barn, vad gör ni när ni ska mysa lite extra? Stefan Löfven berättade nyligen för oss att han gärna bastar och käkar heta räkor.
– Åh, då kan vi vandra och ta in på något mysigt pensionat där vi äter en bra middag och dricker vin tillsammans. Vi kan också dra till fjällen och åka skidor. Att göra någonting som sedan mynnar ut i en bra och skön middag är den absoluta lyxdagen.
Om vi ska prata om något annat hade du en livskris efter du hade fyllt 40 år?
– Helt plötsligt insåg jag att livet är ändligt och jag var inte längre ung och på gång. Jag har alltid haft det bra och livet har också rullat på, vilket har varit väldigt behagligt. Men vid 42 märkte jag att det planade ut, jag kände att det inte hände så mycket mer och vad rädd att livet skulle stagnera och bli ett ekorrhjul. Efter småbarnsåren hade jag också tappat kontakten med kompisar och inte hållit i ett instrument på flera år. Livet och familjeprojektet tog upp all tid. Men jag tog tag i det och började göra saker som jag hade längtat efter.
Du var med om en allvarlig skidolycka 2007 som slutade med att du fick en höftprotes?
– Det var det första jobbet jag gjorde för ”Go’kväll” och vi skulle spela in ett resereportage i Bad Gastein. Jag åkte genom bilden och vände mig upp för att titta var kameran var och såg inte en översnöad sten som slängde iväg mig 10-15 meter. Jag landade mer eller mindre upp och ner på huvudet och på höften. Det började kännas som sockerdricka i hela benet och det stack som tusen nålar. Det kan ju innebära att man har brutit ryggen, så jag studsade upp fort som fan för att kolla om jag kunde stå och gå. Det kunde jag och läkaren sa sedan att jag säkert hade sträckt mig och tyckte jag skulle ta ett varmt bad.
– Någon månad senare visade en röntgen att hela höften var paj och det var bara att byta ut den. Jag förstod inte riktigt vad det innebar och blev riktigt rädd och ledsen och tänkte att nu är livet som jag känner det över. För mig innebar en höftprotes att jag skulle bli invalid. Men det har gått superbra och det finns i princip ingenting jag inte kan göra idag.
Du har ett litet skade-cv och halkade också på altanen 2009 och skadade dig?
– Haha! Inte den också, fasiken vad ni har grävt djupt…
Snart kommer vi till storyn om morötterna också.
– Herregud. Men när jag halkade höll vi på att renovera i källaren och jag skulle bära in flytspackel. Det var morgonfrost på trallen och jag halkade och fick benet under mig och satte mig på det med tjugo kilo flytspackel i famnen. Knak! Benet gick av på två ställen och det var bara att operera. Men höften klarade sig.
Och så skar du av dig fingertoppen när du skulle hacka morötter i tv-rutan 2014?
– Det blödde som sjutton. Jag glömde vika in nageln och kniven for rakt igenom. Just då låg kamera tre i en närbild, vår bildproducent klippte ut det där och körde det i slowmotion så man såg hur kniven skar i nageln och i benet. Det gör så ont att se på.
Vad tänkte du där och då?
– Vad klantig jag är. Men jag höll handen bakom ryggen och efter jag hade påat ett inslag kom folk inspringandes med handdukar och plåster. Det bara rann blod och jag hade en stor blodpöl bakom mig på golvet.
Får vi fråga vad som hände med fingertoppsbiten?
– Jag hade faktiskt med mig den till sjukhuset, men den var för liten för att sy fast.
Hur står det till med hälsan i övrigt?
– Det är bättre än i någonsin och jag är nog i mitt livs form. Jag läste Anders Hansens bok ”Hjärnstark” för några år sedan och det blev vändpunkten för mig och jag började träna mer regelbundet. När man inte längre har barn hemma så badar man i tid och det finns ingen ursäkt. Vill man dessutom som jag fortsätta dricka och äta gott och inte rulla fram gäller det att förbruka kalorierna. Jag tränar för att äta och vill inte göra avkall på något. Det gäller att njuta av livet.
BEPPE OM …
… sitt stora matintresse:
– Verkligen! Jag kan vakna en lördagsmorgon och ligga och fundera på vad jag ska laga till middag. Det är den perfekta lördagen, att sätta igång ett långkok som får stå och puttra och sedan dricker man något gott vin till.
… kompisgänget som har som mål att dricka alla ölsorter i världen:
– Det stämmer och vi bokför dem via en app, det är nästan lite nörderi. Jag har druckit 1 368 olika sorters öl, men en kollega har nog druckit det dubbla ungefär.
… namnet Beppe efter Beppe Wolgers:
– Jag är född och döpt till Bengt Erik. Men när jag var tre år fick jag en så kallad Beppe-hatt och det finns en bild på mig när jag står med den där Beppe-hatten och ett jättestort paraply. Efter det började mina föräldrar kalla mig för Beppe och ingen annan kallade mig för något annat. När jag var sexton lade jag till det i Folkbokföringen.