Veronica Maggio vill dämpa självcensuren

Matilda Källén/TT

Publicerad 2021-09-01

Veronica Maggio drar i gång en höst full av skivsläpp och spelningar med nya singeln ”Varsomhelst/närsomhelst”. Låten har hon riktat mot sig själv och sin egen inre kritiker.

Veronica Maggio har haft en lugn sommar. Hon har visserligen släppt både singeln ”Se mig” och SJ-låten ”Nu stannar vi på marken”, men framför allt fokuserat på familjen.

– Jag är väldigt allt eller inget, säger hon.

Snart blir inget allt igen. Framöver stundar både nytt album och – ”förhoppningsvis” – en rad konserter i Norge. Först ut är singeln ”Varsomhelst/närsomhelst”, som släpps i samarbete med Spotify studio den 3 september.

Enligt Veronica Maggio handlar låten om en person som inte tänker särskilt mycket på konsekvenser, ”en människa som kan få världen att kännas som ett magiskt ställe”.

– Det är som att jag pratar med mig själv i låten, och önskar att jag också kunde vara sådär fri och gränslös, att jag också kunde döda min inre redaktör och självcensur.

Den självkritiska rösten går att döva, men finns nästan alltid där, fortsätter hon.

– Och jag önskar att jag kunde bli kvitt den lite. Att jag inte hela tiden såg mig över axeln.

Syntight album

”Varsomhelst/närsomhelst” är också en såväl ljudbildsmässig som tematisk kompis till årets första singel ”Se mig”.

– De har båda en 80-talsvibb och är bitterljuva, säger Veronica Maggio.

Det är en vibb som går igen på hennes kommande sjunde album, där bägge låtarna finns med.

– Det är nog ett ganska suggestivt och synthigt album. Och det är svårt att komma undan kärlekstematiken. Jag har inte uppfunnit något nytt, det har väl ingen gjort sedan Shakespeare.

”Klagat på sojabiffar”

Första delen av albumet släpps den 29 oktober, därefter presenteras låtarna i omgångar fram till mars.

– Vi ville hålla det fräscht till nästa sommar när man äntligen får spela på riktigt igen, förklarar Veronica Maggio.

TT: Saknar du de stora konserterna?

– Det där har gått i vågor, men många av de bästa stunderna i mitt liv är förknippade med det, så det är klart att det känns vemodigt. När jag ser ett stort folkhav på film tänker jag: Kommer jag någonsin att få känna den där heroin-känslan igen? Sedan hatar man sig själv lite, för att man har stått i loger och klagat på kalla sojabiffar medan publikhavet skrikit utanför.