Publicerad:
Uppdaterad:

Himlen kan i sanning vänta

Per Bjurman om Plura-spelningen

Av: Per Bjurman

Publicerad:
Uppdaterad:

STOCKHOLM. Himlen kan vänta, meddelar Plura ännu en gång – och det har sällan varit lättare att hålla med honom än i den förtrollade sensommarskymningen på Mosebacke Terass i Stockholm.

1 av 2 | Foto: MICKAN PALMQVIST
Plura

Befinner mig på kortvarigt, intensivt besök i huvudstaden och har inga planer alls på att se några konserter, därtill finns egentligen ingen tid. 

Men stan är nerlusad av affischer som förkunnar att gamle hjälten Plura ska spela på Mosebacke och det ena leder till det andra och plötsligt står jag på en balkong vid det anrika etablissemanget på Söders höjder och drar efter andan.

Upplevelsen artar sig till en enda grundlig påminnelse om vad det är man missar när man inte längre bor i Stockholm-

För det första är Plura, som jag inte kan ha sett live på sexton-sjutton år, väldigt bra. Han sitter som en annan Dr John i sin stiliga hatt mitt på scenen, majestätisk och rik på pondus, och sjunger med en självklar, ledig innerlighet jag hade glömt att den gode östgöten besitter. Som i ”Ett hus på stranden”, den oväntade – ja, för mig i alla fall – versionen av ”Märk hur vår skugga” och, förstås, eviga örhänget ”Alice”. Ojvoj, faktiskt. I ryggen har han ett utmärkt litet band, med duktigt plockande sonen Axel på gitarr, och när det passar som bäst kommer förnämliga gäster upp och assisterar också. Mauro är med i ”Jag saknar oss” och Julia Frej i ”Huvudet högt” och visst, till sist får vi se och höra broder Carla i en riktigt salt ”Å hej och hå”.

”Förbannar mig själv”

Men inte nog med det:

Själva miljön där uppe på bergsknallen är därtill som ett överväldigande konstverk i sig. När skymningen tätnar och hela stan, med sina omsjungna tinnar och torn, byter till kvällsskrud på andra sidan fjärden och luften fortfarande skälver i oväntad sensommarvärme är det nästan så jag förbannar mig själv för att jag bor i den andra stora staden där borta.

Dylika sommarkvällar man bara vara med om här, i Stockholm – och bara några få gånger per år.

Himlen kan i sanning vänta.

För övrigt 1: Jag kan omöjligen tycka något annat än att det är väldigt coolt att den före detta trummisen i härligt smala indie-combon Honey Is Cool säljer ut fyra Ullevi i en och samma giv.

För övrigt 2: Inte sedan Brages första allsvenska premiär 1980 har jag väntat på något som jag väntar på Scorsese-eposet ”The Irishman”. Det måste bli november nu.

ORSAKER TILL EXTAS

•Midland – Let it Roll (Album)

– Höstens skiva kommer från en ljuvligt besjälad country-trio hemmahörande i Dripping Springs i Texas. Lyssna!

•Anna Ternheim – You Belong to Me (Singel)

– Grym låt.

•Ulf Lundell – Vardagar 2 (Roman)

– Lika bra, och rolig, som ettan.

Publicerad:

LÄS VIDARE

Publicerad:

ÄMNEN I ARTIKELN