Markus Larsson: Alla andra är arma stackare
Uppdaterad 2011-03-11 | Publicerad 2008-02-15
VÄSTERÅS. Dagen går.
Repetitionerna drar ut på tiden och verkar kunna hålla på tills USA valt en ny president.
Jag antecknar och gäspar.
Sen går Carola och Andreas upp på scenen ...
Men först några små noteringar från torsdagens inledande repetitioner:
Bröderna Rongedal sjunger falsettdisco, sladdar nerför en ramp och sparkar omkull var sitt mikrofonstativ. Energin står på rött.
Lasse Lindh har en bra låt, men som scenkonstnär betraktat är han en isbit med poplugg.
Medan Alexander Schöld glömmer textrader och tappar medhörningen och verkar vara rejält vilse i pannkakan.
Länge verkar det som att jag får skriva en lång hyllning till Sanna Nielsen, eller ”Carola-bakelsen från Bromölla” som min kollega Franchell brukar kalla henne.
Sanna gör en fenomenal repetition. Tekniskt sett kan det inte finnas många svenska sångerskor som straffar henne. Dessutom kommer publiken att vara utrustad med tusentals ficklampor under balladen ”Empty room”.
Kan bli så effektfullt att hon stjäl den stora favoriten Olas finalbiljett.
Men så kommer den där duon igen ... få se nu ... de hette ... blädder, blädder ... just ja ... Johnson & Häggkvist.
Sa jag att deras duett ”One love” påminner om U2? Man kan väl säga att även numrets budget verkar ha irländarnas feta plånbok. Åtminstone jämfört med de andra artisterna i Västerås.
Över 50 tv-apparater flimrar i bakgrunden. Och när den gigantiska ljusriggen tänds upp bränner det bokstavligt talat till i ansiktet.
Själva framförandet då? Fungerar Andreas och Carola ihop? Håller låten?
Skoja inte med mig.
När Andreas och Carola trycker på knappen försvinner resten av startfältet i ett svampmoln. Arma stackare.
Efteråt är stämningen bland journalisterna chockskadad. Det dröjer ett tag innan applåderna kommer i gång.
Carola bugar, ser halvnöjd ut och säger:
– Tack ska ni ha. Det var trevligt.