Nu går det att bli hipp till rena fyndpriset
Uppdaterad 2011-03-08 | Publicerad 2003-08-23
Detta är en kommenterande text. Analys och ställningstaganden är skribentens.
NEW YORK
Det är skönt att vara hipp.
På lyxuösa Soho House behöver gästerna inte dras med pöbeln.
Och det kostar bara 8 000 kronor.
8 000 kronor är faktiskt rena fyndpriset. På andra exklusiva medlemsklubbar kan det kosta 25 000 ? dollar.
Soho House försöker vara lite smartare. Jättemycket pengar räcker inte, det är ju ack-så-vulgärt.
På Soho House ska de rätta (som förstås har hyfsat med pengar) komma ofta och spendera cash genom att dricka drinkar, bada i poolen, få massage, visa sina filmer i den lilla salongen och gärna bo över på hotellavdelningen i det extremt sobert och fint inredda Soho-huset som givetvis ligger i superhippa Meatpacking District.
New York-kreddige skådespelaren Griffin Dunne är en typisk medlem. Nicole Kidman, Candace Bushnell och Naomi Watts har också varit där men är nog inte medlemmar. Såna kreddstjärnor rör sig fritt och behöver inte trassla med medlemskap.
För att få den rätta mixen valde ägarna ut 25 stycken intressanta och coola personer som fick rekommendera vilka som skulle bli medlemsgrundstommen.
Nu har Soho House 750 medlemmar och det börjar bli fullt. Folk som rekommenderas av en medlem får stå på kö. En vacker dag utvärderas de av en kommitté och blir kanske accepterade.
Soho House är förstås importerat från England. Där lever och frodas klassystemet och snobbismen. USA har varit mer demokratiskt, men med tiden har det vackra folket tröttnat på att stå och trängas med kreti och pleti så nattlivet blir allt mer exklusiviserat.
De som inte får vara med i såna där klubbar tycker inte om dem. De som inte är hippa tycker inte om hipsters. Det är en naturlig reaktion.
Själv har jag förstås ingen chans att bli medlem i Soho House men är hipp. Det framgår av ”The Hipster Handbook”, en av två böcker om ballhet som just kommit ut i USA (den andra heter ”A Field Guide to the Urban hipster), och det är förstås oroväckande för man vill inte vara en människa som skulle kunna använda ordet postmodern (”pomo”) som adjektiv, verb och substantiv.
Men det är en riktigt kul bok och författaren Robert Landham har blykoll, i alla fall utifrån det Williamsburg-perspektiv han tittar.
Williamsburg är stället i Brooklyn där folk äter tofu och tvångsmässigt älskar filmer av Vincent Gallo, Wes Anderson och Michael Moore (gärna med Janeane Garofalo, Christina Ricci och Edward Norton i rollerna till ett soundtrack av Nick Drake, The Rapture och Chicks on Speed).
Sån vill man inte vara. Men att blott känna till det räcker för att kvalificeras som hipp.
”I likhet med eskimåer som har många ord för snö, har hipstern många termer för att få en check av sina föräldrar”, skriver Lanham insiktsfullt.
Själv gillar jag George Clooney, kebab och Cat Stevens.
På 7:e gatan går: Fyra orange Hare Krishna-figurer.
Med ett slags banjo.
Bara i New York, god daamn, bara i New York.