Här har en kyrkans man inte en chans
Läs Per Bjurmans krönika – varje söndag
MEMPHIS. Kyrkans man står på en stege mitt i gatan och varnar gormande om det brinnande gehenna som väntar den som inte tar sig i akt.
Men förgäves.
Det är lördagkväll på Beale Street och syndarna vill inte ha sina arma själar räddade.
Det är en rätt rörande liten bild. Den unge mannen har satt på sig den ljusbruna finkostymen, kammat håret i prydlig snedbena, tagit sin bibel och åkt ner till sädiga nöjesgatan Beale Street i centrala Memphis för att predika för hedningarna.
Och nu står han där på en liten stege mitt i gatan, med bibeln sträckt över hjässan, och gormar om att spriten, musiken och de köttsliga lustarna som vibrerar i sydstatsnatten är Lucifers bländverk. Att han knappt hörs genom dånet av den råa blues och saftiga soul som strömmar ut från barerna bekommer honom inte det minsta.
Han bara skriker ännu högre.
– Överge osedligheterna och öppna era hjärtan för Jesus, annars kommer det att gå illa, dundrar den lille predikanten.
Till och med en förtappad agnostiker som jag måste beundra dedikationen och tapperheten.
Särskilt som syndarna inte alls tar notis. De har annat för sig.
Flickorna från Marion i Arkansas som åkt in till irländska Silky O’ Sullivans för att fira en möhippa vill till exempel bara skrika med i allsångsversionen av Billy Joels ”Piano man” och flirta med de lokala gossarna, som bröstar upp sig, rättar till baseboll-kepsarna och skrattar lite för högt åt de tafatta fräckisar den blivande bruden drar för dem.
Det svarta preppy-gänget på Blues City Cafe vill på samma sätt bara hinka tequila-drinkar och dansa till det vilda sväng zydeco-bandet från Lafayette lösgör från scenen; preppisarna blir till slut så exalterade att de arrangerar ringdans genom hela klubben och nästan – nästan! – får med sig en stelbent Brage-supporter från Nedre Tjärna.
Och på Tap Room vill det ruffiga biker-paret från Jackson bara sitta med sina cigaretter och sina bourbon-shots och ta in den klagande gitarren i Robert Johnson-numren , satta på repeat i jukeboxen.
Det är lördagkväll på Beale Street och en kyrkans man har inte en chans.
Jag och Bjucken tar dock det säkra före det osäkra och går morgonen efter på högmässa i Full Gospel Tabernacle. Där blir vi välsignade av Al Green himself, numer inte bara Reverend utan till och med Bishop. Det känns som en bra fallskärm.