Jag hittar Sad motions i kistan
Uppdaterad 2011-03-08 | Publicerad 2003-01-10
Detta är en kommenterande text. Analys och ställningstaganden är skribentens.
Letar egentligen efter det borttappade exemplaret av Bortalagets milstolpe ”Brage, oh vilket gäng”.
Men i stället hittar jag en del av min uppväxt jag försökt gömma undan.
I en låda i källaren, under mammas ivrigt nyttjade mangelbänk, ligger ett 50-tal småbögiga discosinglar.
Jag kan inte erinra mig att jag någonsin haft mage att säga det rent ut, men den som följt mig under de snart elva år jag varit på Aftonbladet bör ha fått intrycket att jag växte upp med punken och sedan upptäckte det man ska upptäcka på nåt slags intuition.
Så är jag i alla fall rädd att jag i min skamlöshet försökt framställa saken. Inte helt sanningsenligt, inser jag när jag står med famnen full av Lipps Inc- och Brothers Johnson-singlar i ett kallt strykrum i Borlänge.
Jo, Ebba Grön och The Clash innebar ett viktigt uppvaknande och ledde såsmåningom till andra saker.
Men innan – och samtidigt – snurrade andra slags skivor på kompaktstereon i den gillestuga jag ockuperade som tonåring.
Det är dem jag råkar fiska upp ur den kista i vilken min ungdoms dödsbo begravts och röda rosor blommar hastigt ut på mina pösiga kinder. Ty även om det nu råkar vara så att jag ibland åkte med mina, som jag tyckte då, as-hippa polare Fredrik och Robert till Stockholm och låtsades förstå något av den import-funk de rotade efter i butiken Record Pool på Malmskillnadsgatan är det inte precis de coolaste grooven jag gömt undan.
Det gläder mig visserligen att jag tydligen var så vaken att jag köpte Grandmaster Flashs ”Rapper’s delight” när den kom. Givetvis är det nåt budget-exemplar hysteriskt oballa SOS Scandinavia gav ut på nåt slags licens, men i alla fall.
Mest är det dock fjompig Poporama-disco som den serverades av Kaj Kindvall.
Herregud, jag hittar till och med svenska Sad Motions ”Den där festen”. Den är riktigt, riktigt, riktigt, riktigt usel. Tänk om Hasse Eriksson eller Kent Norberg hittat den i min förment stencoola singelsamling...
Riktigt vad jag vill ha sagt med det här vet jag inte, men lita aldrig på 35-åringar som låter påskina att MC5 var deras första kärlek.
I kistan ligger för övrigt även en konsertsjal från Whitesnakes besök på Isstadion 1982. Men om det ber jag att få återkomma. Det finns gränser för hur mycket jag orkar bikta mig i en och samma krönika.