Filmjäveln har ju fastnat i skallen

Detta är en kommenterande text. Analys och ställningstaganden är skribentens.

Det ska mycket till för att en rutinerad biogubbe ska bli så äcklad att man bara längtar efter att filmen ska ta slut.

Lars von Triers ”Antichrist” är en sådan film. Den är knäpp, sjuk, galen, skruvad, ångestladdad – och oförglömlig.

Brukar normalt gå på magkänslan. Blir jag uttråkad, är det en dålig film. Förstod därför aldrig storheten hos Andrej Tarkovskij (1932–1986), även om jag så här i efterhand minns både filmernas tristess och fantastiska bilder.

Brukar normalt heller inte längta ut ur biosalongerna av rädsla, även om Tobe Hoopers, Wes Cravens och George A. Romeros tidiga mästerverk inom B-skräckisgenren gav mig kalla kårar på bio i London i slutet av 1970-talet. De är läskigare på stor duk (de flesta svenskar har bara sett dem på video eller dvd).

Men sista halvtimmen av Lars von Triers ”Antichrist” en söndagskväll i Salle Debussy på Cannes-festivalen häromveckan... då längtade jag bara därifrån.

När det var könsstympning och tortyrvåld som får scenerna i ”Hostel”-filmerna att framstå som blaha blaha och då det inte verkade finnas någon återvändo för huvudpersonernas (Charlotte Gainsbourg, Willem Dafoe) elände... då längtade jag bara därifrån.

Men filmjäveln har ju fastnat i skallen!

Det blev ständiga analyser och debatter med kollegor om filmen under resten av festivalen. Ständiga försök att för mig själv hitta en djupare mening, då jag ju normalt älskar von Triers filmer. En slags omvärdering som fortfarande pågår i min skalle.

Charlotte Gainsbourg är ju fantastisk i huvudrollen. Så här i efterhand, när man tänker efter, finns det kanske någon logik i huvudpersonernas beteende. Retstickan inom mig gillar ju, egentligen, provokationen i sig.

”Antichrist” är inget för den som söker underhållning.

Men bättre bränsle för tankar och samtal hur långt man kan gå inom filmkonsten, är svårt att tänka sig...