Det vackraste som skrivits om socialkontoret

Uppdaterad 2011-08-22 | Publicerad 2011-08-21

”Idol” – och du tänker på skrålande tonåringar i TV4:s talangsåpa.

Men ordet brukade betyda något annat.

Nu berättar Nöjesbladets skribenter om sina förebilder, sina hjältar, sina avgudar, sina ...kort och gott: idoler.

I dag: Gunnar Hellsing om Jävlaranamma.

Året var 1996 och det var nog Illerhag. Det måste ha varit han. Han hade ju varit i Göteborg.

Han sa:

– Lyssna på det här, jag tror du kan gilla det.

Jag glömmer aldrig vad jag svarade:

– Det här var så bra att jag framgent ska ta anställning på Aftonbladet och jobba mig upp så att jag om 15 år kan författa en helsida i Aftonbladet om

Jävlaranammas förträfflighet.

Det ska sägas med en gång; det jag vet om gruppen Jävlaranamma har jag läst mig till på Wikipedia. Och fått svar på när jag frågat dem. Jag vet att de är runt fyra stycken, att de heter saker som Stellan, Staffan, Tom och Carl och Jörgen. Att de delat loge med Lars Roos en gång. Att de är från Göteborg. Åh herrejävlar vad de är från Göteborg.

Jag skulle kunna rabbla textrader tills någon löser av mig (och det ska jag snart göra) men den extra dimensionen av 031-områdiskt vansinne gör sig inte rättvisa där. För den sub-lima upplevelsen krävs melodierna. Enkla, catchy dussinlåtar. Ibland pubrock, ibland gospel, ibland lallande schlager. Ibland [fyll i själv och färglägg med kritor].

Men det är texterna. De makalösa texterna som gör det. Det är där de lämnar 98,2% av humorsverige gapandes bakom sig.

En som heter Jörgen:

– Vi är inget vidare band. Musiken är inte heller mycket att skriva hem om – men spektaklet som sådant saknar motstycke i Sverige.

Jo. Förmodligen kommer de aldrig att få vare sig Karamellodiktstipendiet, platinaskivor eller ens ett Polarpris.

Fine. De har spelat in ”Pingistränarns jacka”. Det går inte att sätta ett pris på sånt.

Under en tid var jag bosatt i Göteborg – jag var ung, behövde pengarna – och, visst, det var fint att se spårvagnar och grejer. Men jag vill minnas att jag blev som gladast över att se platserna Jävlaranamma sjungit om:

Dancin’ Dingo, där det är lätt att få stryk om man delar ut material från KDS. (Nuvarande KD, Göran Hägglund anm.)

Valand, dit Indiankillen åkte med gummitomahawk för att sätta skräck i discot.

Göta Lejon, där kortegen bildas dagen då Bosse Hansson annonserar att han ska sluta kommentera fotboll.

Jag hade även turen att träffa människor där nere.

Underbara, vackra, människor som gav mig en dimension till i Jävlaranammas låtar. Hon kunde berätta att Blå Stjärnan var ett djursjukhus, till exempel (som

veterinären kommer från i Hästtransporten). Hon berättade även vad ”Lö” var för nåt, just det lö som gruppen döpt låt 15 på debut-albumet till.

Såna saker.

Men, frågar du nu, menar du att alla kommer att gilla Jävlar-anamma? Nej, det menar jag inte. Bara ni som har humor.

Här bredvid är det listat sex låtar som jag av någon anledning tycker är värda att lyftas fram. Men de är där blott för att den här sidans mall kräver det. Jag hade glade-ligen lyft ut fler låtar. Som ”Filo-sofens hammare och två för en i baren”, till exempel – ett dansepos med en varningsskylt och en fläskkotlett i huvudrollerna. Eller ”Marie i rummet” – en sanning på 29 sekunder som sammantaget innehåller mer humor än en DVD-box med nånting på. Eller ”En grape rätt upp”, herregud den höll jag på att glömma. Den kanske vackraste låt som någonsin skrivits om socialkontoret.

Det slår mig nu när jag för säkert andra gången lyssnar igenom låtarna att det finns vissa teman som återkommer. Som misär, fylla och (NOTE TO SELF: SKRIV I EN TREDJE SAK HÄR INNAN DU SKICKAR TEXTEN TILL REDIGERAREN! OBS!).

Och det kan mycket väl stämma. Där skiljer de sig inte nämnvärt mot vare sig Kajagoogoo eller 3 doors down.

Jag tvingade en gång någon – vem har jag glömt, förmodligen mormor – att lyssna igenom sanningseposet Surt sa räven: Hellre dricka än dansa, hellre pilsner än puss, hellre kass på allmänt dass än petting bak i buss.

Reaktionen?

– Det är ju bara studentikos kissåbajs-humor?

– Ja. Visst är det fullständigt underbart?

En del tar till Dylan, Hellström eller – Gud Förbjude – någon annan för att frossa ner sig i det hopplösa svarta som kallas liv. För att hitta det rätta soundtracket till deras nerkackade vardag.

Inte jag. Jag rättar till mina Jack Danielsshorts och trycker play på ”Räv bakom örat” i stället.

Visst ligger hon med andra killar, visst snackar hon skit om mig, visst blåser hon mig på pengar. Men nu är det så att hon sagt att hon älskar mig.

Så, var var vi någonstans?

Just, ja, på Trägår’n, Göteborg. 22 oktober. Kom i tid, annars missar ni tombolan, ponnyridningen, juckometern, discopingisen, discobingon, gorillaracet och

fiskdammen.

Klä er oömt.

Till sist en hälsning till alla er som tror – likt en som jag glömt, förmodligen mormor – att de är övervintrade Chalmersspexare:

Ingen av dem har någonsin gått på Chalmers.

Någonsin.

Någonsin?

Någonsin!

ANNONS