Bradleys resa ger förnyad tro på livet
Charles Bradleys resa från livet som utfattig James Brown-imitatör till succédebutant vid 62 års ålder var fascinerande bara att läsa om.
Att se den på film ger förnyad tro på livet.
Mitt i särklass starkaste minne från Hultsfredsfestivalen 2011 är Charles Bradleys konsert i Teaterladan. Sångaren från Brooklyn gav en enastående show av klassisk soul och r’n’b, den där sortens fullödiga amerikanska artisteri som bara kommer av ett liv på scen.
Otaliga år som James Brown-imitatör på småklubbar runt om i USA hade givit Bradley totalkoll på alla scentricks i boken och han sjöng låtarna från den hyllade nysläppta debuten ”No time for dreaming” med en glöd ingen annan på den lätt avslagna festivalen ens kom i närheten av.
Framför allt strålade han av glädje över att få vara där, på en scen i Europa, framför en publik som trots att den i många fall aldrig tidigare hade hört hans mustiga retrosoul rördes till tårar. Bradley strålade, och gick runt och kramade om alla som ville.
Den som ser dokumentären ”Soul of America”, som nyligen släpptes på dvd, har inga problem att förstå varför. Det är en häpnadsväckande film som följer hans liv under de sista månaderna fram till albumdebuten och berättar historien om ett liv där ingenting kommit gratis.
Bradley blev övergiven som barn, levde som hemlös i tonåren, lärde sig aldrig riktigt läsa och skriva och hankade sig bokstavligen fram. När hans bror blev mördad fick han mer eller mindre ge upp sitt eget liv och rikta in hela tillvaron på att dra in tillräckligt med pengar för att ta hand om både sig själv och sin skröpliga mamma. Filmen visar hans lilla kyffe i ”the projects” där det vissa nätter är så farligt att han åker hem till sin mor och sover.
Således är det inte svårt att förstå glädjen och tårarna när Bradley köper New York Post och för första gången får läsa om sig själv i tidningen.
Vi följer sångaren när han repar med sitt band och hänger med folket på Daptone, skivbolaget som gjort succé på att sälja nyinspelad retrosoul till en företrädesvis ung, vit hipsterpublik.
Bradley tackar Gud mer än en gång men borde egentligen bara tacka sig själv. För han har ju rösten, erfarenheterna och utstrålningen, och det värmer extra mycket i hjärtat att han härom veckan fyllde Nalen i Stockholm vid fyllda 65.