Så bra är ”Ladykillers” med Suzanne Reuter
Publicerad 2015-09-17
En ryslig historia om elaka rånare som tänker begå illdåd mot snäll äldre dam. Men själva drabbas makabert.
”Ladykillers” kan vara en syrligt cynisk fars.
Här är det en snäll kopp te med varm mjölk och socker. Tryggt och trevligt.
Filmen ”Ladykillers” med Alec Guinness och Peter Sellers kom 1955. En liga som ska råna en värdetransport vid järnvägsstationen Kings cross hyr ett rum hos en äldre dam. Rummet ligger perfekt för rånet, och de låtsas vara en stråkkvartett som övar.
Damen har redan gjort sig känd som alltför fantasifull hos kvarterets polis.
Filmmanuset blev pjäs i London 2011, med ändringar i intrigen. Jag såg en fartfylld uppsättning med Peter Capaldi som ligaledaren. När Claes Malmberg spelade rollen utomhus i Mölndal var handlingen förlängd med sångnummer.
Nu är det tätare. Två timmar inklusive 30 minuter paus.
Det är bra. Rollerna är perfekt besatta. Suzanne Reuters disträ dam som ständigt är redo med te. Jonas Karlsson som den ende klartänkte i ligan. Leif Andree som ex-boxare, den minst klartänkte i ligan. Jacob Nordenson i en liten men central roll som snällt tålamodig polis.
Johan Rheborg gör mycket av sin roll som den fredlige majoren, nu passionerat intresserad av blommor, heminredning och att klä sig i klänningar.
Det tar tid för den här uppsättningen att förklara allt, men efter paus blir det fart och några lyckade skruvade scener när kaoset stegras.
Den gamla engelska filmen är en klassiker. Den här uppsättningen har klass, men serverar mest artiga skratt. Ska utspelas 1962 och känns hemtrevligt gammaldags.