Ljus, fin och musikalisk begravning för Lasse Lönndahl
Publicerad 2023-02-03
Sångaren Lasse Lönndahl har förts till den sista vilan.
Det blev en ljus, fin och, förstås, musikalisk begravning i S:t Matteus välfyllda kyrka i centrala Stockholm.
Att det blev en lite färgstarkare begravning än normalt var inte så konstigt.
I begravningsannonsen hade dottern Helena och barnbarnen skrivit: Enligt pappas önskan inga svarta kläder i kyrkan.
Att det blev mycket musik var väl också självklart. Den folkkäre sångaren, som gick bort på annandag jul i fjol vid 94 års ålder, kallades Sveriges första tonårsidol, hade nästan 40 låtar på Svensktoppen, drog ett år ungefär en halv miljon människor till folkparkerna och under 1950-, 60- och 70-talen kunde var och varannan människa gnola med eller sjunga med till hans lena stämma i låtar som ””Volare”, ”Piccolissima serenata”, ”Tulpaner från Amsterdam”, ”Kärleksbrev i sanden”, ”Visa mig hur man går hem” och ”Midnattstango”.
På plats i kyrkan var bland annat Loa Falkman, Malin Berghagen, Claes Elfsberg och Jan Malmsjö och Marie Göranzon.
– Jag hade inget riktigt förhållande till Lasse, men Jan hade ju det, sa Marie.
– Ja, jag jobbade mycket med honom, säger Jan.
Inger Nilsson kände Lasse Lönndahl på ett lite speciellt sätt.
– Hans brors fru var scripta på inspelningen av en av Pippi-filmerna för länge sedan, sa hon.
Den artist som nog jobbade mer än någon annan med Lasse Lönndahl, var Towa Carson.
– Vi har känt varandra sedan 1964. Det blev många plattor, turnéer, krogar tillsammans. Hela 60-talet och en bit in på 70-talet.
– Efter det, från 70-talet och framåt, ringde han mig varje tisdag klockan halv tio. Det var alltid han som ringde. Om jag ringde, så fick jag telefonsvararen. Det var ganska korta samtal. Om hur helgen hade varit, om vad vi hade sett på tv. Nu saknar jag det.
– Det var en väldigt fin vänskap vi hade. Det känns lite konstigt att han inte är med här i dag… eller, det är han ju på ett sätt.
En som var tidigt på plats i kyrkan var trubaduren Eddie Oliva. Redan innan begravningsakten startade gick han fram till kistan och visade sin vördnad för Lasse. Och så berättade han hur viktig Lasse hade varit för honom när han kom till Sverige på 1970-talet.
– jag såg upp till honom för att han sjöng ”Volare” och andra italienska sånger som jag liksom upplevde var ”mina”. Så småningom lärde jag känna honom och ibland träffades bara vi två och sjöng de här italienska sångerna tillsammans.
Lasse Lönndahl sökte till Stockholms Gosskör och blev solist där i slutet av 1930-talet.
Ett tjugotal av dagens medlemmar i samma kör var med och sjöng på begravningen. Det gjorde även en Lasse Lönndahl-stipendiat, Stefan Dahlberg.
Prästerna Kristina Ljunggren och Per Unsgaard pratade om hur mycket Lasse Lönndahl gav oss med sin sång och musik.
Margareta Bengtsson sjöng och spelade harpa, tillsammans med Jan Bengtsson på flöjt. Violetta Parras ”Jag vill tacka livet” och Benny Anderssons och Marie Nilssons ”Älska mig”.
Där lyder slutraderna:
Min enda längtan nu och här/Älska mig för den jag är.
När de orden klingat ut, tror jag alla i kyrkan kände:
Vi älskade Lasse Lönndahl för den han var.
