Hon kan överleva kvällens blodbad

Markus Larsson

Välkomna till Dödens grupp.

Slå er ner.

Liemannen har slipat bladet.

Det här kan bli ett mycket underhållande blodbad.

Aftonbladets Marcus Larsson tipsar om vem som troligast överlever kvällen.

Dödens grupp?

Det kanske krävs en förklaring.

Termen är hämtad från sportvärlden och brukar användas när en slutspelsgrupp i till exempel fotbolls-VM är så jämn och oviss att vem som helst kan falla, inklusive Argentina.

Den fjärde och sista delfinalen är precis ett sånt kval.

Speciellt med tanke på hur det gått i de andra tre delfinalerna.

Till och med de stora favoriterna – Bengtzing och Perrelli – spelar schack med schlagerdöden i kväll.

Perrellis bidrag ”Hero” har visserligen en refräng som är så vass att man skär sig på den.

Låten tar verkligen den svenska schlagermusiken in i 2010-talet.

Hennes hypermoderna show är bland det snyggaste som presenterats i Melodifestivalen.

Titta när hon bokstavligen går från svartvitt till fyrfärg. Titta noga. Det är en strålande specialeffekt.

En final utan henne vore en skandal. Men numret kan också vara för avancerat.

Det saknar värmen och charmen som hittills skottat upp artister till Globen.

Dessutom är första minuten stel och forcerad. Löpbandet har tvingat henne att koncentrera sig på kroppshållningen i stället för schlagervärldens två viktigaste detaljer – kamerakontakt och sång.

Jag misstänker att helheten blir bättre när det momentet nu ryker.

Jag misstänker också att superproffset mörkar sin form.

Till skillnad från de andra artisterna innehåller hennes växellåda betydligt fler lägen än fem. Hon vet att det är direktsändningens tre minuter som är the shit, och inget annat.

En som däremot inte behöver ändra en enda sekund av sitt nummer är Linda Bengtzing.

Under generalrepetitionen satsade Linda så mycket att de röda handskarna nästan smälte och färgade av sig. När hon tog av dem såg händerna inflammerade ut.

Men det finns mer.

Sibel har vuxit mest under repetitionerna. Från att ha varit totalt uträknad till att bli en av de största utmanarna.

Hon går bara på hjärta och känsla. Och när allt stämmer blir balladen ”That is where I’ll go” ett rafflande drama.

Och bakom ledartrion skuggar mina personliga ögonstenar Nordman, Calaisa, ja, till och med ”pame-pame”-Danne.

Pjäserna är uppställda. Schackpartiet lider mot sitt slut.

Artisterna kan bara bita på naglarna i väntan på tv-tittarnas sista drag.