Lovett till Sverige!
LAS VEGAS
I"m a soldier in the army of the Lord.
Åtminstone känns det så när jag ser Lyle Lovett.
Be till min nye herre att Texas främste excentriker kommer och frälser även Sverige.
Inledningsvis är konserten på The Joint, Hard Rock Hotels helt grymma rockklubb, rätt normal.
Lovett, i Sverige förmodligen mest känd som den mest osannolike av Julia Roberts alla män, gör det han ska.
Han sjunger några riktigt svidande ballader, han piskar upp lite storbandssväng i "That"s right, you"re not from Texas" och han drar några underliga anekdoter.
När han gör det ser han ut precis som bagaren han spelade i "Short cuts".
I ryggen har den säregne mannen vad han kallar det "lilla" bandet.
Det betyder att blåsarna stannat hemma i Austin.
Men det är ändå nio man på scenen. Nio man med en lustigt alldaglig framtoning. De är tunnhåriga och gråa. En är jättetjock, en annan ser ut som Harry Dean Stanton. De bär alla svarta gubbkostymer och breda slipsar. Men som de spelar. Som de svänger.
Åh, riktiga musiker.
Ibland finns inget bättre.
Det är dock först i finalen de verkligen frälser oss.
Fram till dess har vi i den glada publiken suttit på våra bekväma stolar, några av oss med små fina bourbon on the rocks i nävarna, och bara haft det trivsamt.
Men så plockar Lovett plötsligt upp en hel kyrkokör på scenen, knyter av sig slipsen och avlossar "I"m a soldier in the army of the Lord" - bortglömd spiritual som återfinns på soundtracket till Robert Duvall-filmen "The Apostle".
I en minut sitter jag bara och gapar.
Sen ställer jag ner glaset, reser mig sakta, höjer armarna mot taket och börjar dansa.
Jag kan inte dansa.
Men gör det ändå.
För det känns faktiskt som att Gud visar sig mitt i den heliga, glödheta gospelstorm som plötsligt blåser genom Sin City.
Så fruktansvärt, fruktansvärt, fruktansvärt bra.
Efteråt går jag ut i den varma natten och tror att jag slutligen blivit religiös.
Sen börjar tärningarna rulla i craps-baljan på Bellagio och Djävulen tar över igen.
Men ändå.
Det var nära.
Så:
Lyle Lovett till Sverige.
Vi behöver Gud där.
Efter två veckor i Las Vegas inser man att det värsta som finns är att hamna bakom människor som går för sakta.
Man får väl vara glad åt att det ändå är så sällan man har en bergochdalbana precis utanför hotellfönstret.
Fast nu råkar just den här vara exakt den som Grissom, i C.S.I., använder så jag klagar inte.
De som tror att det inte finns känslor i amerikansk sport borde ha sett den makalösa semifinalserien i baseboll mellan New York Yankees och Boston Red Sox.
Sofia Coppolas "Lost in translation" är precis så bra som alla säger.
Och Clint Eastwoods "Mystic river", med Sean Penn i sitt livs roll, är ännu bättre.
För att nu inte tala om serien mellan Chicago Cubs och Florida Marlins.
Tårar, upplopp, ohygglig spänning ... baseboll är bäst.
En dag kommer David Schwimmer gående utanför hippa The Palms.
Det tycker jag är roligt.
Sista chansen i dag.
Megabucks-potten på 33 miljoner dollar finns inom räckhåll, jag känner det.
Då har ni sett det sista av Bjurre i Sverige.
Vi säger så, va?
Orsaker till extas
Gram Parsons död i 30 år
Tidernas bästa Dylan-låtar
Bjurres klassiker
Fleetwood Mac "Rumours" (1977)