De man tycker om ska partaja med The Hives
Uppdaterad 2011-03-08 | Publicerad 2002-10-28
Detta är en kommenterande text. Analys och ställningstaganden är skribentens.
Bruce Springsteen träffar prinsessan Lilian och Anni-Frid Lyngstad.
Miami Steve går på Debaser med The Hives.
Tydligare kan skillnaden mellan cool och ocool inte bli.
Det är ofta en omskakande upplevelse att läsa om vilka ens favoritartister träffat när de varit på besök i Stockholm. Inga namn behöver nämnas, men helt horribla möten har ägt rum.
Ofta är det omdömeslösa skivbolag som lurar de intet ont anande besökarna från utlandet att bli vänskapliga med våra mest meriterade töntar - och samma skivbolag brukar ansvara även för det faktum att ens hjältar oftast hamnar på stans allra tristaste krogar när de går ut.
Men Springsteen hade ju faktiskt inte behövt fraternisera med de dammigaste delarna av den blågula borgerligheten.
Han hade kunnat haka på sin gamle blodsbroder Miami Steve. Som alltså teamade upp med medlemmarna i The Hives, gick på Debaser - relativt nystartad rockklubb vid Slussen - och lyssnade på rock"n"roll hela natten.
Upplyftande information, tycker jag. De man tycker om ska inte sitta på Grand och diskutera Orrefors-glas med gamla prinsessor. De ska partaja med The Hives.
Samme Miami Steve köpte 44 plattor - inte 47, som det rapporterats i mindre nogräknade publikationer - i välrenommerade skivbutiken Pet Sounds också.
Stefan, butiksinnehavare och Springsteen-fan modell svår, går sedan dess en meter över marken men vill i diskretionens namn inte säga för mycket om vad gitarristen handlade. Avslöjas kan dock att minst en Union Carbide Productions-samling hamnade i kassen.
I vad mån det ursäktar åsikterna om att all modern musik är skit vet jag inte.
Det var mindre upplyftande läsning.
Jag förstår inte heller mycket av exempelvis techno, men ska det vara så svårt att förstå att Atari Teenage Riot kan vara lika stora och viktiga för en sjuttonåring i dag som The Crystals var för en sjuttonårig Steve van Zandt på 60-talet? Jag bara frågar.
Men det gör jag inte alls.
När jag väl får chansen, sent om natten i krogvimlet efter Globen-konserten, tjatar jag bara om Jackie Wilson.
Det har jag inte mycket för.
Ofattbart nog verkar Miami Steve vara mer intresserad av att kurtisera unga stockholmskor än att tala "(Your love keeps lifting me) Higher and higher" med mig.
Och unga stockholmskor villiga att bli kurtiserade är det just då väldigt gott om runt Miami Steve"
Det skulle man säkert kunna ha moraliska synpunkter på, men groupies som groupies. Somliga vill knulla, andra vill diskutera Jackie Wilson.
Skillnaden är betydligt mindre än Jackie Wilson-falangen vill tro.
Jag hinner dock få en kommentar till den famösa låtlista jag skickade över kvällen innan.
- Vi hade fått spela i fem fucking timmar, säger han.
Ja, det var ju poängen.
Men just när han uttalar ordet "fucking" låter Miami Steve precis som Silvio Dante.
Kvällen är därmed räddad.