Dokumentären om Imperiet är som balsam för själen...
Bjurman: Imperiet får för lite cred för sin musik
NEW YORK. Det är en vedertagen sanning att Imperiet och deras generationskamrater låter daterade idag.
Men jag tycker Balsam Hellströms eminenta dokumentär ”Ett hjärta är alltid rött” motbevisar detta axiom.
80-talet var överhuvudtaget en exceptionellt kreativ och kittlande tid på den svenska musikscenen.
Det finns mycket att gilla i Imperiet-dokumentären han gjort, Balsam – som jag för transparensens skull bör upplysa om att jag känner och tycker mycket om.
Som många andra påpekat är ”Ett hjärta är alltid rött” inte bara en inträngande skildring av ett stort och viktigt band som samtiden egendomligt nog glömt bort en smula: Filmen är också ett berörande tidsdokument och lyckas rikta skarpt strålkastarsken mot ett Sverige som inte känns så avlägset men de facto inte ens existerar längre.
Däremot är det ingen som uttalat sig särskilt kärleksfullt om själva musiken. Det har blivit en sanning att Imperiet var ett sjujävla liveband men aldrig levde upp till sin fulla potential på skiva.
Även jag håller förstås med om att de var en rungande knockout på scen. Några live-sekvenser i filmen träffar verkligen som en Tyson-vänster rakt på hakan. Och Thåström…vid min skapare. Det är ju inte svårt att förstå att han drabbade mitt tonåriga jag på samma som pojkbanden senare drabbade unga tjejer.
Men jag vill samtidigt hävda att också delar av den inspelade musiken fortfarande har slagkraft. Många av låtarna var i sig alldeles eminenta och medan arrangemang och ljudideal må ha hunnit bli omoderna sedan dess fanns det ändå tilltalande glans och ambitiös strävan framåt i åtskilliga av dem, framförallt på albumen ”Blå himlen blues” och ”Synd”.
Den sortens strävan framåt var överhuvudtaget ett tema på dåtidens svenska musikscen.
Som Per Hägglund konstaterar i en intervju i Balsams dokumentär: När den där generationen kom ut ur den musikaliskt mer okomplicerade punken försökte alla hitta nya uttryckssätt – och i det avseendet kan ingen kan påstå annat än att de lyckades
Det blev inte alltid högklassigt i det begreppets rätta bemärkelse, somliga hade framförallt en lite för gravallvarlig inställning för sitt eget bästa, men kreativa och djärva och nyfikna var de och än idag låter många band från den där scenen som ingenting annat.
Ville jag vara lustig skulle jag säga att det är som balsam för själen att bli påmind om det…
ORSAKER EXTAS
•The Black Keys – Beautiful people (Singel)
– Amerikaniserat Primal Scream-sväng a la ”Screamadelica” gör inte ont just nu.
•Jennifer Lopez – Can’t get enough (Singel)
– Det var inte igår Jenny from the block gav ut en riktig dänga men här har vi en.
•The Shangri-Las – Past, present & future (Klassiker)
– Farväl, Mary Weiss.