Håkans andrematros är ett sant popgeni
Uppdaterad 2011-03-08 | Publicerad 2003-01-20
Detta är en kommenterande text. Analys och ställningstaganden är skribentens.
Jag säger som publiken på Håkan Hellströms turnéfinal på Fryshuset i Stockholm strax före jul:
Timo, Timo, Timo!
Håkans suveräne sidekick är kung på Her Majestys lysande debutsingel.
Det var ingen av de stora kvällarna i Timo Räisänens liv, den på Fryshuset.
Han var svårt förkyld, hade uppemot 40 graders feber och fick, helt utbombad, sitta på en pall och spela.
Men Håkan-fansen, vana vid att se den rödlätte andrematrosen försatt i ett tillstånd av konstant extas, tröstade så gott det gick.
Inte ens Håkan själv mötte så intensiv kärlek den natten.
Själv ser jag Timo Räisänen som ett sant popgeni.
Det är trots allt han som producerar, arrangerar och förlöser musikaliska visioner åt Håkan.
Därför kommer det inte som någon stor chock att "I"m fire C"mon!", första singeln från hans eget band Her Majesty, är den häftigaste svenska popbomben sedan The Plans "Mon amour".
Att spela den är som att slänga en brinnande tändsticka i bensintanken.
Det säger schwosch! - sen ligger man knockad.
Ettrigt, energiskt, intensivt, explosivt, ungt, nytt, glupskt och febrigt.
Så stavas några av adjektiven man skulle kunna ta till.
Suveränt, stavas ett annat.
På "B-sidan" har Her Majesty - som också rymmer medlemmar från avsomnade Sludge Nation - lagt en version av The Cures "Boys don"t cry" och i den finns stämningar nästan lika täta som de Hederos & Hellberg brukar väva.
Jag säger det igen:
Timo, Timo, Timo!
Ulf Lundell skriver i det norska magasinet Jung och det är som vanligt, numer.
Alla andra - och i synnerhet då alla under 53 år - är korkade, patetiska, löjliga, fula och elaka.
Bara Ulf vet.
Bara Ulf har koll.
Synd på så rara ärter.
Skulle ju inte hålla på Djurgården ens under hot om kastrering, men efter gårdagens PPV-reportage om Björn Nords musiksmak är det svårt att inte känna sympati för delar av backbesättningen.
Herregud, en elitidrottsman som kan stå och tala begåvat och besjälat om Lou Reeds och John Cales gemensamma Andy Warhol-platta...
Joe Strummer 1 Missa inte NME:s färska specialnummer om mannen som ledde ett av de fem-sex största rockband som existerat (jo, Ulf Lundell: The Clash var ett verkligt stort rockband och skrev ibland helt fantastiska låtar - Sex Pistols var bara ett spektakel).
Joe Strummer 2 Samme mans minne hedras med en stor fest på Bonden Bar i Stockholm på lördag.
Yours truly finns bland dem som dyker upp vid skivspelarna. Titta förbi, Lundell, så ska du fan få höra på låtar.
Paris fortsätter charma skjortan av oss med ännu vassare blandningar av syntpop och disco på EP:n "Les amis de Paris".
Till sist, Ulf Lundell: Det finns inget East End i New York.
Och byggjobbare i New York visslar efter alla kvinnor hela tiden.
Gnäll smittar, som synes.
Orsaker till extas
