Bollbimbon vinner tråk-VM åt Sverige
Uppdaterad 2011-03-08 | Publicerad 2004-03-13
Detta är en kommenterande text. Analys och ställningstaganden är skribentens.
NEW YORK
Ingen bryr sig om Sverige och det stör mig.
Alltså, folk struntar inte i Sverige.
Folk vet inte ens att Sverige finns.
Ingenting Göran Persson eller Jan Guillou säger spelar någon roll, inte för någon. Det är inte konstigt, egentligen, Sverige är jättelitet, men det är deprimerande när barndomens illusioner brister.
Man trodde att man var nåt.
Det var man inte.
Vi har ABBA och norrlänningar som spelar ishockey.
Det är allt.
Men jag brukar bli jättelycklig över det lilla. Som när Rolling Stone hyllar The Hives, eller när New York Times nämner en film av Ingmar Bergman och är vänliga nog att bortse från att han borde lagt av för 15 år sedan, eller när CBS låtsas att Annika Sörenstam har en chans mot herrgolfarna, eller när ”Ondskan” nomineras för en Oscar trots att kritikerna hånskrattar åt att juryn inte orkat se de utländska filmerna.
Blir faktiskt glad när New York Posts skvallersida Page 6 skriver att ”airhead Swedish model Markus Schenkenberg” setts på strippklubben Scores.
Sån är jag. En stolt, naiv svensk.
Så förstå min glädje när airhead Swedish soccer player Freddie Ljungberg intervjuas i självaste Vanity Fair – de trendiga och rikas bibel – eftersom han har ett härligt sexpack och är den första europeiska pudding som får vara modeföretaget Calvin Kleins kalsongmodell, en stor sak här.
Går till mitt bästa fik – kan tyvärr inte avslöja var det ligger, men det är inte Starbucks – och beställer en dubbel macchiato och tänker att, åh, mm, gud vad mysigt, en svenne i självaste Vanity Fair, det händer inte ofta, mm, läsa, läsa, läsa, tufft, tufft, tufft.
Fem minuter senare: skam.
Som en hund.
Om nu hundar skäms.
Här möter vi återigen en svensk som inte har en aning om charm, om showbiz, om coolhet, om humor.
Freddie är en tråkmats.
Alltså: jag har inget emot tråkmatsar så länge de begriper att det är just vad de är. Men Ljungerg har ingen aning. Och jag har inga illusioner om sportfolk: de är om möjligt tråkigare än nöjesfolk; sönderkramade av ja-sägare och svassande media som schackrar för en förstasidesintervju.
Men att vara så här totalt tråkmats är oförlåtligt. Oförlåtligt, säger jag, oavsett hur beundrad han är för genialiskt mittfältsspel.
Ljungberg vinner tråk-VM åt Sverige, och jag har ändå träffat både Jennifer Lopez och Edward Norton.
Tyvärr tar det för mycket plats att citera bollbimbons enfaldiga ”svar” på gayreportern George Waynes festliga frågor. Men maila så lovar jag att skicka artikeln (du behöver kunna ta emot en jpg-fil på 1 mb).
Wayne avslutar ”Med ett sånt svar har du ett jobb på FN när din fotbollskarriär är över”.
Aj. Vanity Fair är en sjukt fjäskig tidning, den dissar aldrig sina intervjuoffer. Men Ljungberg dissar de.
Som svensk blir jag ledsen.
Men förstår, med sorg i hjärtat, varför Sverige inte finns.
Inte i USA, barn, inte i USA.