Lisas läspande röst gäckar mig
Fredrik Virtanen om sin syn på nöjesvärlden – varje månda
Lisa Ekdahls dregliga röst.
Vad ska vi göra med den? Var ska vi stoppa den?
Vem vet?
Lisa Ekdahls nya låt ”I’ll be around” är utsökt.
Den håller internationell toppklass i blek sydstatssoulcountry. Den är minimalistisk gospel med orgel och piano om att behålla sin frihet i en värld av trånga krakar som inte är lätta att genomskåda, som har alla den vettiga människans kännemärken. Men låten handlar heller inte om en genomsnittlig person som gör något banalt dumt och lättförlåtligt. Sången är större än så. Texten gräver sig ner till det subtila. Det är alltså ingen sportsång. Den är stor.
Men rösten?
1994 slog Lisa Ekdahl igenom som en vispoet-Carola med så kallat dunder och brak med en trallig dänga med följande kongeniala text:
”Vem vet?
Inte du.
Vem vet?
Inte jag.”
Den fanns på en cd som i nästan alla bemärkelser var bra även om många ägnade timmar åt att kaskadvomera på Lisa Ekdahls Mosebackepersona och naiva uttryck. Feminister menade att kvinnokampen stannade av när hon öppnade munnen och lät som flickporr.
Därpå lämnade Lisa Ekdahl den 30 år äldre poplegendaren Bill Öhrström och försvann i ett bossanovatöcken och spenderade tid med män vid namn Salvatore Poe. Hennes musik blev en angelägenhet för människor i gröna sjalar som sommarsemestrar på billiga vandrarhem i Toscana.
Ekdahl började därpå göra musik med folkrockaren Lars Winnerbäck. Sedan slutade hon med det.
Nu har Lisa Ekdahl gjort årets bästa engelskspråkiga svenska mainstreamlåt. Ingen har hört den. Men jag hör den. Ofta. Och hatälskar den. Jag skriver detta för att fler ska höra den, det är den värd, det kunde stått något helt annat på detta papper i dag.
Jag vill tala om den, jag vill tala om rösten.
Lisas röst är kladdigare än någonsin. Den är gäckande och dum. Inget med hennes manierade sångstil lyfter texten. Den är provocerande. Hon misshandlar sitt eget mästerverk. Hon betonar fel. Hon dreglar. Hon sjunger med all världens filmjölk i mungipan. Hon retar oss. Hon är självgod. Hon behandlar hemligheter som skatter. ”They won’t bring me down that eassssshy”. Easy, alltså. Och de – they! – kommer inte åt hennes kärna. Hon är excentrisk. Hon ler när hon sjunger ”I hold you close”, det är enda gången hon gör rätt. I övrigt pissar hon på alla som inte förstår henne genom att uttala orden som en kretin. Fullkomligt ointelligent. Men Lisa är inte ointelligent. I hennes sfär av kulturkåkar, plakatpoeter och män med läderhalsband anses hon antagligen minst genomsnittlig, ingen man skrattar åt alls, tvärtom förmodligen. Hon sjunger medvetet. Allt är meningen. Hon vet vad hon gör. Hon skapar konst. Och låten är alltså utsökt.
Då är frågan. Vad ska man göra med den där rösten?
Ska man stoppa den i arslet?
Ska man kladda ner den med farinsocker?
Ska man fiska abborre med den?
Ska man spä ut den med diskmedel från Konsum och rengöra svårt fläckade keramikpottor?
Ska man gnugga den mot Filip Hammars små överskottskilon på magen eller ska man klä på den en mycket töntig cowgirlhatt från en gapig modeblogg eller ska man smälta ner den i exklusiv choklad och hälla den över en smällfet kontraktsbrottare som uppträder för 1000 dollar kvällen?
Vem vet? Inte jag.
Vem vet? Vet du?