Deppigt, komplext – och oöverträffat
Aftonbladets nöjeskrönikör spanar på popkulturen
Förra årtiondet lämnar ett stort tomrum efter sig.
Vem eller vad ska nånsin kunna överträffa ”The wire”?
David Simon är en arrogant och pompös jävel.
När han började skriva tv-manus hade han samma attityd som när han jobbade som journalist på dagstidningen The Baltimore Sun.
I intervjuer brukar han sammanfatta sin arbetsmetod med en mening:
”Den medelmåttiga läsaren kan dra åt helvete.”
Tillsammans med sin kollega, den tidigare kriminalpolisen och läraren Ed Burns, skapade och skrev och producerade David Simon ”The wire” för amerikanska kabelkanalen HBO mellan 2002 och 2008.
Det var en serie som ställde höga krav på tv-tittaren. Många missade 00-talets absolut största mästerverk alla kategorier eftersom det inte gick att hoppa in i handlingen efter fyra avsnitt. Eller mitt i tredje
säsongen. I så fall blev helheten obegriplig.
Manusförfattarna litade på att de som tittade hade tålamod. De byggde upp varenda säsong med en lika mödosam noggrannhet och ett lika stort persongalleri som en bok av Charles Dickens eller Tom Wolfe. David Simon kallade själv ”The wire” för en visuell roman. Eller så drämde han till med den ödmjuka beskrivningen ”en grekisk tragedi för det nya millenniet”.
”The wire” innehåller inga spektakulära cliffhangers, inga färgstarka hjältar som går sin egen väg och räddar dagen, inga löften om lyckliga slut. Serien målar en komplex och deprimerande och olycksbådande bild av hur och varför en modern västerländsk stad, i det här fallet Baltimore, sakta går under.
Det är en värld där polisens långa kamp mot knarket saknar hopp och mening och blivit ett cyniskt förtryck av underklassen. Det är en värld där kapitalet styr allt, politiker hellre satsar på att bygga lyxlägenheter än genomför sociala reformer, dagstidningar ersätter undersökande journalistik med nedskärningar och snabba nyheter och skolor hellre delar ut förtryckta standardprov än utbildar sina elever. En värld där den fria marknaden och dess eviga jakt på maximala vinster devalverat människans värde och empati till siffror och statistik.
”The wire” hade inte kunnat spelas in under nåt annat decennium än 2000-talet. Alla planeter stod i rätt läge samtidigt. David Simon sålde in serien när amerikanska dramaserier på allvar började få ett lika raffinerat djup som filmer och böcker. Dessutom var serien skräddarsydd för ett av 00-talets största popfenomen: dvd-boxarna. En ”The wire”-säsong ska helst ses i ett långt svep med avslagen mobiltelefon och neddragna persienner. Först då avslöjas vidden av dess kraftfulla potential.
Att den komplicerade uppbyggnaden av ”The wire” till en början hade ett svagt tittarstöd skrämde inte heller cheferna på HBO. Tv-kanalens inställning var enkel och effektiv: Om inte HBO visade ”The wire” – vem skulle då göra det?
Simon kunde utveckla sin visionmed en sällan skådad, kreativ frihet. Något som lockade till sig några av USA:s främsta författare. George Pelecanos, Dennis Lehane och Richard Price, tre namn som förnyat den amerikanska kriminalromanen, värvades till Simons manusstall.
Tillsammans skapade de en fem säsonger lång och ilsken och samhällskritisk blues. I ”The wire” går det säkert att hitta flera ledtrådar och förklaringar till varför USA kanske inte blir det nya decenniets ohotade och rikaste och mest inflytelserika supermakt. Men det är framför allt en bländande och allmängiltig fiktion med oförglömliga karaktärer och scener:
Den diplomatiske gangstern Proposition Joe. Bodie. Knarkaren och överlevnadskonstnären Bubbles. Den destruktive och whiskymarinerade polisen Jimmy McNulty och hans kompanjon Bunk. Lester Freamon. Den elegante knarkkungen och entrepenören Stringer Bell. Sista mötet mellan fackföreningsordföranden Frank Sobotka och sonen Ziggy. ”The Greek”. Polisens svek mot Randy Wagstaff och hela den grandiosa, hjärtskärande fjärde säsongen om fyra skolungdomar och deras respektive öden. Marlo. Iskalle mördaren Snoop. När D’Angelo Barksdale frågar sin kusin Avon om vad som hänt med Wallace.
Kommer vi nånsin att få se nåt liknande igen? Vet inte. Men tills dess är jag övertygad om att ryktet om ”The wire” kommer fortsätta växa. Det var länge sen som serien bara var en angelägenhet för popnördar och tv-freaks.
Mitt under sin långa och hektiska presidentvalskampanj fick Barack Obama frågan om vilken som var hans favoritshow på tv.
Obama försökte inte plocka några folkliga poänger genom att lyfta fram ett av de populäraste tv-programmen i USA. ”American idol” eller ”CSI”, till exempel.
Barack Obama hyllade i stället ”The wire”. Den blivande amerikanska presidenten tyckte dessutom att Omar var seriens intressantaste karaktär, en homosexuell och svart och urban Robin Hood som rånar och terroriserar Baltimores knarklangare med ett hagelgevär.
När Hillary Clinton fick samma fråga svarade hon ”Grey’s anatomy”.