Harmlöst – som torra strumpor
INGARÖ. Ingvar Kamprads tristess och Tomas Ledins harmlöshet ska spegla vår folksjäl i ”Sommar” i P1.
Det gör den. Harmlöst är Sverige.
Och det är trevligt som en torr strumpa.
Så satt man då där på skärgårdsön som en löddrig häst i spiltan med öronen spetsade ”Star trek”-style. Väntan var över. Sommaren var här.
Nu började ”Sommar i P1”, denna ”arena för den svenska folksjälen” som den kallas och som jag tycker mycket om. Tanken på den i varje fall, drömmen om vår folksjäl som spännande och radikal eller åtminstone lattjo.
Så blir det aldrig.
Ur trädgårdsradion hördes Ingvar Kamprads monotona röst som mässade om dygden av att vara sparsam och fyrkantig. Till exempel tar man hellre en dyr taxi genom Europa än att flyga billigare med businessclass eftersom ”det finns inte businessclass inom Ikea”.
Det ligger antagligen stor visdom i det, men den jämntjocka tristessen i hans småländska ickeanekdoter och de närmast parodiska gammelfarfarshitsen fick mig att minnas att längtan efter något – det kan vara ”Sommar i P1”, det kan vara en iskall Urquell i solen, det kan vara döden – slår själva upplevelsen.
Sedan insåg jag att upplevelsen duger fint också. Vägen är inte allt. Ingvar är tråkig och präktig men rekorderlig och fin. Det här är Sverige vi lyssnar på.
Och sedan ännu mer: Tomas Ledin. Jag fick en oväntat kick av Tomas Ledin, rockens motsvarighet till Ikea. Trygg, snygg och harmlöst designad. Kamprad spelade nämligen, i ett plötsligt infall av relativ modernitet, ”Genom ett regnigt Europa” från 1990. En rätt underbar låt, musikervästkustrock gör sig fint när sommaren tränger fram bakom molnen. Det var njutning.
Och sedan i går sommarpratade samma Ledin.
Annars är det ju så med Tomas Ledin att man undviker honom. Allt man kan tänkas tycka, om man lyssnar, blir så lätt nedrigheter. Och nedrigheter har Ledin fått höra för många av i sin karriär. Han har mobbats av Den Goda Smaken. Med rätta eftersom kritikerna inte ska svika Den Goda Smaken bara för att Ledin är en schyst kille som gör harmlös rock. Själva harmlösheten är ju själva definitionen av dålig konst. Men ändå: det blir tråkig stämning i onödan. Därför undviker man Ledin och hans dagar på stranden som regnar bort.
Men nu var det ”Sommar” och då lyssnar man. Och som Ledin levererade! Han var essensen av oss, som en snäll hund. Hans egen musiksmak var som väntat klanderfri. Han bjöd på vissa minnen. Han visade tecken på paranoia. Han avslöjade att livet tog en riktning till det bättre när han firade sin 40-årsfest ensam i ett rum med massor av vänner 1992. Han tycker om chi gong. Han tycker att det är lyx med champagne.
Programmet var bra trots allt det harmlösa, som Henrik Schyfferts klassiska ”Sommar”-program från 1993, det där som var så genomironiskt gulligt utan att alla förstod ironin. Fast Ledin körde på riktigt.
Och jag tycker om det. Det var vi. Som vi är. Jag tycker om old Sweden och våra torra, ordentliga sockor. Även om de är osexiga så är de inte jobbigt fuktiga heller.
Harmlös är den svenska sommaren, harmlös är den svenska folksjälen, harmlös är arenan och harmlösa är vi som har en jävla massa åsikter om sommarpratarna som sitter där och faktiskt levererar sina harmlösheter.