Jag vill flytta ut i skogen och skicka brevbomber
Uppdaterad 2011-03-08 | Publicerad 2003-01-13
Detta är en kommenterande text. Analys och ställningstaganden är skribentens.
Kommande vecka får vi ett flagrant exempel på att marknadsekonomin inte fungerar.
Kelly Osbourne tillåts då stå på en svensk scen och sjunga inför publik.
Det här är inget politiskt manifest.
Jag vet numer att jag inget vet och har inga alternativa samhällssystem att lansera.
Allt jag säger är att till och med den mest religiöst övertygade nyliberal borde känna någon form av tvekan inför en ordning som kan få så absurda konsekvenser att Kelly Osbourne blir en stor och populär och framgångsrik artist.
Kelly Osbourne är alltså Ozzy Osbournes dumdryga dotter och har som alla andra familjemedlemmar blivit superstar genom sin medverkan i famösa dokusåpan "The Osbournes".
Så långt är jag om inte med så i alla fall behagligt likgiltig.
I sig är inte heller det faktum att hon fått skivkontrakt något jag orkar hetsa upp mig över.
Även våra egna "Baren"- och "Villa Medusa"-lallare har lyckats gläfsa till sig studiotid av enfaldiga krämare i den inhemska skivbranschen.
Men den sortens jönsar brukar ägna sig åt en form av utslätad danspop som ingen egentligen bryr sig om och därför behöver man inte tänka på att de existerar.
Problemet med unga fröken Osbourne är att hon har framgång med något hon och hennes fans tror är rock"n"roll.
Då blir det genast allvarligare.
Det finns en ocean av storartade rockartister som inte ens har skivkontrakt längre.
Som inga radiostationer eller tidningar eller tv-kanaler nånsin bryr sig om.
Som inte längre finns.
Men en obegåvad skitunge som vunnit sin ticket to fame för att hon har en känd pappa och lyckats med konsttycket att visa sig debil i tv, en sån får sin idiotiskt skitusla debutsingel spelad och köpt och hyllad på tv-sända galor.
Jag får lust att flytta ut i skogen och börja skicka brevbomber.
Men nöjer mig tills vidare med att konstatera att Osbourne blottar alarmerande svagheter i markandsekonomin.
Det är inte, som anhängaren alltid hävdar, de bästa produkterna som vinner.
Det är de bäst marknadsförda.
Och det är helt uppenbart inte alltid samma sak.
Det allra bästa med hyllade filmen "Donnie Darko" är att vi blir påminda om hur otroligt bra evigt underskattade Echo & The Bunnymens "Killing moon" är.
När Djurgårdstränaren Niklas Wikegård hoppar på Leksandshjälten Niklas Eriksson ska han veta att han hoppar på även mig.
Vi ses vid Gullmarsplan!
Det var inte i går man lyssnade på Green On Red, men nu har albumen "Gas food lodging" och "Green on red" kommit på gemensam cd och helvete; jag hade alldeles glömt att det fanns sån nerv, sånt blod, sån dramatik i de skivorna.
För övrigt saknar jag inte Mock Turtles.