Jämställt att hänga ut män?
Författarna nuförtiden. Det finns ingen anständighet. De använder epitetet litteratur för att göra allt en journalist aldrig skulle kunna göra.
Tycker jag.
Men feminist-Carolina finner allt rimligt. Tror jag.
”Är det inte konstigt att det bara är kvinnliga författare som skriver romaner där människor, och som regel män, hängs ut med namn?” säger jag.
”Är det så, vad menar du då?” säger Carolina, vän och flatafeminist. ”Rymdraket-Martin Svensson har ju skrivit en bok om Dilba där han slarvar mellan skönlitteratur och sanna namn”.
”Point. Men annars är det damer. Unni Drougge hänger ut män hon påstår har slagit henne, Maja Lundgren skriver ett paranoidepos om män som hon inte tycker om. Carina Rydberg började. Men varför aldrig män?”
”Det är dags att bli jämställda så de måste göra det?”
”Är det jämställt att hänga ut människor med namn med bara författarnas egen utsago om vad som hände?”
”Det är väl nån hämnd. Nåt bittert. De vill hämnas”.
”Men varför vill inte män hämnas?”
”De har makten?”
”Mm, och därför hänger de inte ut alla svek deras kvinnor gjort? Med historier som inte verfierats av nån annan än karriäristen som skriver?”
”Kvinnorna vill ta makten över män som svikit dem … bitterhet kanske. Ingen kan vara så bitter som en kvinna”, säger Carro.
”Hm. Fuck that. Män är bittrare. Men inte ens Strindberg använde riktiga namn, han blandade inte ihop sanning med verklighet.”
”Men Martin gör det med Dilba?”
”Gött. Dåligt. Jag vet inte. Men det är ju Hänt Extra med sås!”
”Sea Legerström och Grupp 8-boken ’Nio kvinnor, nio liv’, och hon blev sexuellt trakasserad av nån i Svenska akademien.”
”Och? Vad har det med nåt att göra?”
”Du vet. Män och omnipotens!”
”Bananas”.
”Men ta Britney. Hon knarkar och beter sig och det fördöms. Det är hemskt”.
”Ja, men världen har alltid älskat scandal beautys. Och?”
”Nä hon skriver inga böcker”.
”Hon kan väl inte skriva?”
”Det här ledde ingenstans. Du är man”.
”Du är kvinna!”
”Korrekt”.
Vi, män och kvinnor, kommer kanske aldrig att riktigt förstå varandra.