Bruce Springsteens karriär har passerat sitt september – det är snarare vinter
Markus Larsson: Det kommer kännas som att vinka hejdå
Insikten växer långsamt fram.
Det är inte långt kvar nu.
Ullevi 2023 kan vara den sista gången som The E Street Band syns till i Sverige.
Till slut tittar man alltid tillbaka över axeln.
Varje artist har förr eller senare fler stora konserter bakom sig än vad de kan se fram mot. När det gäller Bruce Springsteen dröjde det häpnadsväckande länge innan den vågskålen tippade över till ett ”då” som aldrig kommer tillbaka.
Jag är ganska säker på att brytpunkten kom 2012. När Springsteen vred svetten ur sin vita t-shirt för sista gången den andra kvällen på Ullevi hade han, sent i karriären, lyckats överträffa de vildaste förväntningarna på vad en konsert kan vara och bli.
Flera av oss som var där kunde bara skaka på huvudet och undra:
”Och vad ska man se nu då?”
De älskvärda Springsteen-dårarna på fansajten Backstreets.com, som har sett allt, nominerade Ullevi, 28 juli, 2012 till en av de bästa konserterna med The E Street Band på 2000-talet. Ja, kanske en av de bästa någonsin.
Riktigt där kommer inte årets turné att vara. Springsteen återvänder med en liknande sättning som för elva år sedan. Ett stort band på nästan 20 personer med kör och blåssektion. Men anslaget är annorlunda.
Genom åren har Springsteen skämt bort sin publik och förändrat setlistorna från kväll till kväll. 2012 kunde han byta ut över ett dussin låtar mellan fredag och lördag. Ingen annan på samma nivå har orkat eller vågat göra något liknande.
I dag ser konserterna ungefär likadana ut. De har en fast form som inte förändras nämnvärt mycket. Springsteen har också hållit nere sina biljettpriser mer och längre än sina kollegor och konkurrenter. Men på den här turnén anpassade han sig efter det famösa och och amerikanska systemet med dynamiska biljettpriser. Det går kortfattat ut på att många fans inte har råd att se konserterna längre i USA. Vissa platser på arenorna blir i alla fall så dyra att folk med normala inkomster inte har en suck.
Bruce motiverade själv beslutet att han hellre ser att pengarna går till honom själv eller bandet i stället för till samvetslösa biljetthajar på svarta marknaden.
Många fans är rasande. Eldsjälarna på Backstreets.com beslutade till och med att lägga ner verksamheten i besvikelse.
Man kan tycka mycket om den saken. Men allt det förstärker intrycket av att den aktuella turnén är ett ärevarv där The E Street Band nöjer sig med vara ungefär som alla andra.
Bruce Springsteens karriär har passerat sitt september. Det är snarare vinter.
Självbiografin ”Born to run” från 2016 och den akustiska Broadway-showen som hade premiär året därpå kändes som varsitt bokslut. Det senaste albumet med The E Street Band, ”Letter to you”, var också formulerat som ett avsked.
I intervjuer konstaterar 73-åringen allt oftare och med större eftertryck ett orubbligt faktum:
”Jag är gammal.”
Han ser också ett slut på sina tre timmar långa arenakonserter. Det finns andra sätt att fortsätta som inte kräver lika fysiska urladdningar. Och ärligt talat – med tiden riskerar bildspelet under ”Tenth avenue freeze-out” att innehålla fler döda originalmedlemmar av The E Street Band än vad som står på scenen.
Springsteen har antytt att han hellre vill fortsätta i mindre skala som folksångare. Sättet som Johnny Cash avrundade karriären med ”American recordings” verkar vara en Polstjärna.
Det är spekulationer. Inget vet när sagan om The E Street Band tar slut. Och det finns åtminstone tre chanser kvar att få uppleva ceremonierna på Ullevi.
De ser alltid ut på ungefär samma sätt.
Framåt kvällen reser sig folk från uteserveringarna och börjar flockas mellan Avenyn och Ullevi. I kvällssolen, eller under tunga regnmoln, fylls planen och läktarna i den svenska västkustens största gryta. Vågen rullar efter klockan 20. Och nånstans mellan 20.30 och 21 börjar medlemmarna i The E Street Band, och deras närmaste compadres, att gå på scenen, en och en eller två och två:
Trummisen Max Weinberg, gitarristerna Nils Lofgren, Steve Van Zandt och vid mer sällsynta tillfällen Patti Scialfa, basisten Gary Tallent, violinisten Soozie Tyrell, George Giordano på klaviatur, saxofonisten Jake Clemons, pianisten Roy Bittan och Bruce.
Ett litet barband från New Jersey med stort sound. Tre timmar av ohämmande känslor, ohämmad rock och ohämmade sentimentala minnen kommer oavsett vilket att forsa fram.
Men den här gången kommer det vajande havet av uppsträckta armar under ”Bobby Jean” att kännas som att publiken och artisterna på scenen vinkar hej då till varandra.
Alla som har studerat setlistorna vet hur det slutar. Allra sist står Bruce Springsteen kvar med ett munspel runt halsen och en akustisk gitarr. Det går att läsa in många budskap i hur han vissa nyckellåtar i setet, men inget kan vara mer talande än den ständiga finalen.
Bruce säger inte ”we’ll meet again” eller ”we’ll see you further on up the road” längre.
Han sjunger i stället den sista låten på skivan ”Letter to you”:
”I’ll see you in my dreams”