Modern musik behöver inte handla om ny teknik
Håkan Steen om unga artisters omfamnande av gammal folkmusik
Vad är egentligen modern pop?
Den frågan blir svårare och svårare att svara på.
I år har till exempel några av några av de mest relevanta skivorna kommit från väldigt unga artister som omfamnar väldigt gammal folkmusik.
Vi har levt med synthar och trummaskiner i popmusik sedan Kraftwerks tidiga 70-tal. Längesen nu.
Ändå anses, närmast per automatik, elektroniskt baserad musik – hur disconostalgisk eller refererande till tidig Detroit-techno den än är – fortfarande vara mer modern, ung och ny än musik gjord med gitarrer och akustiska instrument.
Men hur förklarar det synsättet att åtskilliga 80- och 90-talister på senare år har plockat upp akustiska gitarrer och börjat spela folkmusik med 60-70 år djupa rötter i det förra seklet?
Laura Marling, nyss 20 år fyllda, upptäckte Ryan Adams som elvaåring och grävde sig sedan bakåt i country- och folkhistorien.
Nu är hon en av Englands hetaste unga artister och utgör tillsammans med jämnåriga band som Mumford & Sons och Noah & The Whale en vital ny folkrockscen i London.
Kanadensiska Basia Bulat, 26 år, har precis som en gång Bob Dylan och Joan Baez den nyligen avlidna amerikanska protestsångerskan Odetta som stor förebild.
Här hemma nämner systrarna i First Aid Kit gärna amerikanska countryduon Louvin Brothers 50- och 60-talsinspelningar.
Vad detta beror på går det förmodligen att skriva en lång analys om men vi nöjer oss med att konstatera att de här artisternas senaste skivor hör till de mest uppmärksammade som har släppts i år.
I en tid när musikhistorien aldrig är längre bort än din ficka handlar modernt förmodligen inte längre om teknik utan om vad som i ett visst skede lyckas slå an någonting hos en publik.
Just nu verkar det gå väldigt bra att göra det med endast en röst och en akustisk gitarr.