Äntligen strålade Anders på scenen

Uppdaterad 2018-07-19 | Publicerad 2010-07-21

En man kan inte bära showen ensam.

I går kväll gav Lundin SVT-kaoset fingret.

Jag var nära att grabba tag i min astmamedicin och puffa några extra doser bara för att kunna fortsätta titta.

Thomas Di Levas ”jag-strålar-som-en-sol”-dans (eller liknande han mer en tussilago, eller eldfluga?)­ gjorde inte saken bättre. Ett tag trodde jag att han skulle snurra av scenen, upp mot i himlen och sedan bjuda på en tidig solnedgång när han påminde­ sig själv om hans riktiga namn: Sven Thomas Magnusson.

Och så spelade skånska Gunhild Carling på tre trumpeter. Tre trumpeter samtidigt! Vilket blås, vilken lungkapacitet.

När Drängarna rev av sin (enda) hit ”Om du vill bli min fru” började jag fantisera om hur snabbt en cortisonspruta skulle vidga mina luftrör. Slutsats: lika snabbt som jag gissar att Oskar Linnros hjärta slog. Jesus, han måste jobba på flåset.

Det var som att producenter, artister och programledare gett varandra en hård kick i baken innan sändning.

I går insåg jag följande.

Att Anders Lundins loja, berusade intryck inte handlar om nonchalans eller brist på engagemang.

Han är helt enkelt sig själv. En korsbefruktning av Gunhild Carlings svarta små steppskor, Thomas Di Levas flummiga armrörelser och Salem Al Fakirs barnstjärneblick.

I går var de i symbios på Sollidenscenen framför en rekordstor publik.

Med undantag från att den träffade mig rakt i lungan, fortsatte­ rivet­ och farten rätt i den svenska allsångssjälen.

Det är precis så freaky en allsångskväll ska vara. Inte så där äckligt käck som ”Lotta på Liseberg” eller ”Sommarkrysset”.

För första gången den här säsongen var ”Allsång på Skansen”­ inte bara som en skål smaklösa jordgubbar, utan mer som en crème brûlée där Gunhild­ var det knäckiga sockerytan.

Den lena vaniljkrämen under sockertäcket hade perfekt ljummen temperatur.