Tänk att ha varit med på Ol' Blue Eyes tid
Uppdaterad 2011-03-08 | Publicerad 2004-02-14
Detta är en kommenterande text. Analys och ställningstaganden är skribentens.
NEW YORK
Hon sprang naken här i baren och skrek att Hemingway hade sex med hennes make.
Jag, jag ser en B-filmstjärna.
Nej, nej, de kan inte ta det i väg ifrån mig.
Frank Sinatra på svengelska förstås, "They can"t take that away from me", inspelad 1962 men med trumpeter och violiner från det romantiska 50-talet; dansaftnar i hög hatt på the Copacabana och a ring-a-ding-ding a ring-a-ding-ding.
1962, samma år som Bob Dylan spelade poker på Gaslight Café med Tom Paxton och fabulerade ihop sånger om hårt liv på hårda vägar och förkunnade att svaret, min vän, det blåser i vinden.
Två vitt skilda världar, men fortfarande 50-tal. Smoking eller arbetarskjortor. Dry martinis eller amfetamin. Glamour eller beatniks.
Ännu fanns ingen rock "n" roll på Manhattan. Elvis nere i Memphis var för folk på bonnvischan, Sam Cooke-soulen höll till uppe i Harlem och doo-wop regerade i Brooklyn.
Men 1966, då var 50-talet verkligen över. Dylan hade både uppfunnit (och avlivat) den eklektiska rockpoesin. Andy Warhol hade grundat The Factory och hans Velvet Underground sjöng om heroin och transsexuella. Sinatra, 50, gifte sig med Mia Farrow, 21, och blev aldrig mer relevant, men var för evigt Ol" Blue Eyes, förstås.
Tänk, allt har hänt här.
Tänk att ha fått varit med.
Så här går jag nu, nostalgiskt blå, förbi det som inte finns längre men som 1969 var New Yorks coolaste ställe, Max"s Kansas City, och saknar en tidsmaskin.
Den här lilla plätten av världen, Manhattan, inte större än" Falköping.
Charlie Parker, Miles Davis, John Coltrane.
Robert Duvall, Robert De Niro, Al Pacino.
Paul Simon, Leonard Cohen, The Ramones.
Och Babe Ruth! En generös jättebebis som ä g d e den här stan på 1920-talet. Söp som en svamp men kunde inte missa bollen.
Magnifikt. Magnifikt, säger jag!
På hotell Algonquin försöker vi få en smak av den gamla tiden. Här höll Dorothy Parker litterära lunchsamtal på 20-30-talen och en spritt språngande galen - och naken - Zelda Fitzgerald jagade sin make F. Scott och beskyllde honom för att böga med Ernest Hemingway, som avskydde Zelda.
Åh, jag var gjord för dessa dagar.
Det är inte samma vibration nu.
Men, nå. Jeff Goldblum, "Flugan" ni vet, filmstjärnan, checkar in när vi sitter där i Algonquins biblioteksbar.
Jeff Goldblum!
Äh. Kanske inte så superstort.
Eller, jo. Grejen är ju att se storhet i nuet.
Om 30 år sitter nog någon här och skriver " The Strokes, The Rapture, Scissor Sisters"och önskar att han hade varit med på den gamla goda tiden, goda tiden, goda tiden, goda tiden.
Men den är ju nu. Det har Jan Malmsjö sagt.
Angående dry martinis och Hemingway. Ernest ansåg att en idealisk drajja ska blandas av 64 delar gin och en del vermouth. Machotrams förstås, då kan man lika gärna dricka ren gin.
Däremot, ett bra tips från Orlando, Florida: mögelost på spettet med oliverna. Märkligt utsökt.
Men de bästa serveras på Oak Bar.
Bara i New York, barn, bara i New York.