"Seriös" musik platsar inte här
Uppdaterad 2011-03-08 | Publicerad 2003-02-12
Detta är en kommenterande text. Analys och ställningstaganden är skribentens.
JÖNKÖPING
Sitter på Restaurang Simon och tänker på Peter Svensson.
Denne Jönköpingsbygdens store son var ju faktiskt med i Melodifestivalen för några år sedan.
Det är, på gott och ont, nästan omöjligt att föreställa sig i dag.
Det var i Malmö 1998, på den oskyldiga tid då Melodifestivalen bara bestod av en enda tävling.
Cardigans-Peter deltog som kompositör åt Fredrik Karlsson, schlagerhistoriens mest utsökte - och mest underskattade - dandy.
Därmed såg vi kulmen på den "reguljära" skivbranschens sista allvarliga försök att bryta sig in i schlagervärlden.
Även sådana som Robyn, Cajsalisa Ejemyr, Wille Crafoord och Alexander Bard sågs de där åren i olika roller i Melodifestivalen
Men framgångarna uteblev, intresset från både skivbolag och artister svalnade och i dag ser vi inte röken av några "riktiga" popstjärnor på de här scenerna.
Visst, såna som Pandora och Da Buzz medverkar - men det är ändå akter som alltid legat precis på gränsen till schlager.
En Robyn, en Dilba, en Håkan Hellström, en Titiyo eller en Peter Svensson är mer eller mindre omöjlig att tänka sig i dessa sammanhang i dag.
Jag har tidigare beklagat detta.
Jag har hävdat att Melodifestivalens enda chans att överleva är att öppna sig för riktig popmusik och släppa in de artister som är stora också de 47 veckor när Melodifestivalen inte pågår.
Men jag är inte lika säker på min sak längre.
Melodifestivalens till synes ständigt stigande popularitet verkar snarast bygga på att tävlingen är ett slags frizon där de alltför seriösa, professionella och avancerade helt enkelt inte hör hemma.
Det finns ju ett skäl att de där etablerade artisterna aldrig lyckades.
Den publik de vanligtvis vänder sig till, den aktiva skivköparpubliken, tittar helt enkelt inte på schlager-SM - vilka som än medverkar.
Det är den stora majoriteten som sitter vid tv-apparaterna, den som sällan eller aldrig vistas i skivbutikerna, och den vill i huvudsak bara bli underhållen.
Just där har ni, tror jag, också skälet till att det de senaste åren varit så omöjliga artister - såna som inte haft skuggan av en chans efteråt - som vunnit Eurovisionsfinalen.
Det är helt enkelt en sorts människor som röstar i schlagern - och en annan, med helt annorlunda kriterier, som till vardags köper skivor.
Så man ska nog låta Cardigans vara Cardigans - och så kan Melodifestivalen få vara Melodifestivalen.
Att jag, personligen sedan skulle ha betydligt större utbyte av Nina och Peter än av Jan och Pernilla är i sig inget argument.
För övrigt serveras en helt okej Biff Lindström på Simon.
I går blev Killer Ass upprörd för att jag inte hann upp till frukosten.
Han är lika hård som sitt namn, Killer Ass.
Får ett mejl av Per Sonerud:
"Be Bert att putsa kronan, jag vill ju att den skall vara fin när jag tar över den."
Det är verkligen de stora kulturpersonligheterna som gör upp i den här tävlingen.
I dag får vi, efter två icke-dygn i ett inte direkt happening Jönköping, höra låtarna som tävlar på lördag.
Ett första omdöme presenteras imorrn.