Våld på film kan vara riktigt roligt
Läs Per Bjurmans krönika
NEW YORK. Inte sedan Michael Madsen skar av örat på polisen i ”Reservoir dogs” har jag sett lika fint underhållningsvåld som i ”No country for old men”.
Klart bästa filmen i år.
För ordningens skull:
Jag gillar inte våld i verkligheten – mer än möjligen när jag tänker på vad en lämplig hitman skulle kunna göra med de ansvariga på mitt kabelbolag.
På film, däremot, anser jag att ett visst sorts våld kan vara oerhört kraftfullt och fascinerande och till och med roligt.
I bröderna Coens fantastiska filmatisering av knallhårda Cormac McCarthy-romanen ”No country for old men” är det rent poetiskt.
Praktpsykopaten Anton Chigurh, sanslöst bra spelad av Javier Bardem, mördar sina offer med ett slags likgiltig brutalitet som står i perfekt samklang med de kärva, avvisande West Texas-miljöer där den svärtade historien om döende oskuld äger rum.
Några gånger är han lite road också. Men inte av sina sadistiska handlingar. Mer av hur förutsägbart offren envisas med att reagera.
Och kanske är det den där försiktiga, lätt muntra förvåningen över att människor inte uppskattar att få lufttrycksspikar skjutna genom hjärnbarken som tränger sig på allra mest.
Jag drömmer efter flera dygn fortfarande mardrömmar om ... nej, inte om avbrutna benpipor och gurglande blod i uppskurna strupar, utan om förundran som bubblar upp som en antydan i den döda blicken när tokfan möter Woody Harrelson-karaktären på ett hotell i El Paso (klart underskattad stad!).
Fast frågan är vad som egentligen är mest skrämmande – våldet eller den Jackson Browne-frisyr Coen-bröderna tvingat på Bardem ...
– Fan också, nu får jag inte ligga på flera månader, ska han enligt nätskvaller ha sagt när de klippte honom inför inspelningen.
Det lär James Brolin däremot få göra om han vill. Han är rasande snygg. Och om möjligt ännu bättre än Bardem. Brolin måste vara nästa stora amerikanska filmhjälte.
Tommy Lee Jones är inte precis rudis han heller. Han kommer att få tävla mot sig själv på Oscars-galan i vår – för den här rollen och den i ”In the valley of Elah”, där kamerans dröjningar vid hans granitartade ansikte var som hela Gillian Welch-sånger.
Det är dock våldet, i möjlig kombination med regissörernas rent pornografiska fäbless för gamla amerikanska motell, som gör ”No country for old men” till en av de få filmer från senare år jag vet att jag kommer att återkomma till gång på gång på gång.